Utan varken högskolepoäng eller handledare har jag de senaste månaderna gjort en högst privat undersökning med syftet att förstå lite mer av mysteriet Fattigdom. När en flicka eller pojke kommer fram till mig och vill sälja tuggummin eller bara ha en birr till bröd frågar jag alltsomoftast var de bor någonstans. Och nästan alltid blir svaret detsamma: Shiromeda.
Jag med! brukar jag säga, men glädjen över att ha ännu en fining till granne förtas lite av insikten. Ibland är det mer bekvämt utan mönster, för så fort man ser återkommande tendenser blir också orsakerna tydligare.
Att jag trivs i Shiromeda framkallar här i Addis liknande reaktioner som när jag i Uppsala säger att jag gillar Flogsta – det är liksom inte gräddhyllan om man säger så. Mina etiopiska medelklasskompisar skulle aldrig få för sig att komma hit om de inte har ett extremt viktigt ärende, och viktiga ärenden har man sällan här. Det är en fattig del av staden där barnen förvisso får gå i skolan, men väldigt många får gå nedåt mer centrala delar på kvällar och helger. För att sälja tuggummin eller bara sträcka ut sin hand i hopp om lite extra pengar. Tydligen är det en vanlig uppfattning att barnen måste bidra till hushållsekonomin, vilket också märks bland barnen på WSG:s skola där lärandet anses komma i andra hand efter viktigare, inkomstbringande, aktiviteter. Och för att vidga perspektiven ännu lite mer är Shiromeda området som sedan länge bebos av migranter från Chencha – det är här alla vävarpojkar och vedbärerskor bor och arbetar.
Kanske kan de tiggande barnen vara tacksamma att de får gå i skolan på dagarna och slipper arbeta sönder sina kroppar, men att de är barn från Shiromeda är ett kvarstående faktum. Vissa barn har mest bara nitlotter av varierande karaktär att tillgå i sitt bostadsområdes socio-ekonomiska livslotteri.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Shiromeda-status: Kärlek är Större än Prestige.