Hej, hejdå, hej och så vidare

Varje gång man ser dig är du på väg till Afrika, sa någon i veckan. Och jag kan väl inte göra annat än att hålla med – det känns som ett evinnerligt flängande. Men nu – imorgon sätter jag mig på flyget – är den här Sverigevistelsen slut och det är än en gång dags att gå igenom gamla kläder för att se om något kan komma till användning, krama utvalda personer lite extra och försöka tänka ut om det kanske ändå finns något svenskt jag brukar sakna när jag är i Addis. Julen har varit god i dubbel bemärkelse och jag kan definitivt se varför det blev som det blev.

Lite blekare, lite fetare och betydligt mer utvilad åker jag nu tillbaka till vänner och jobb och allt det där som gör Etiopien till Etiopien.

Evighetsberättelsen fortsätter

Jag klarar av depressionsframkallande malariaprofylax, gatubarn och mörka skogar utan att bli nämnvärt rubbad psykologiskt. Men det här flängandet mellan Etiopien och Sverige gör mig extremt förvirrad, särskilt när jag landat i Blåsmark och trott att nu är det lugnt, nu vet alla vad jag heter. Tills jag hör en ung familjemedlem ropa på mig:

Ela, Ela, Ela!!!

Yes we do

Tydligen är det inte bara jag som är less på vissa låtar, tack vare SvD fick jag del av den mest briljanta artikeln i jul:

Komiker i Sydafrika har tröttnat på Do they know it’s christmas?. Satirsajten Hayibo skriver att en grupp afrikanska musiker, som svar på Band Aid-låten från 1984, nu har skrivit en egen jullåt: Yes we do.

Band Aid drog in pengar till svältande på Afrikas horn. Intäkter från den nya singeln ska gå till ”utbildning och preventivmedel i brittiska skolor”. Den påstådde låtskrivaren Boomtown Gundane är inte nådig mot den irländska initiativtagaren Bob Geldofs antydan att hungriga afrikaner också är korkade.

– Så klart vi visste att det var jul.

Han påpekar att den stora svält som drabbade irländarna på 1800-talet inte fick dem att glömma julen.

Gundane hoppas att hans bidrag till sången ska medföra att han blir expert på brittisk politik och ekonomi på samma sätt som Do they know it’s christmas ”gjorde Geldof och Bono till världens främsta experter på Afrika”.

God jul!

Julen är här och något säger mig att det jag önskar mig inte kommer så mycket från jultomten utan från Huvudpersonen själv. Och det jag önskar mig själv önskar jag också er. Så med lånade ord önskar jag er ett hejdundrande födelsedagskalas där det är tydligt vem det är som fyller år.

Må Gud välsigna dig med obehag inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer så att du får leva på djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede över orättvisor, förtryck och utsugning så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig, så att du kan trösta dem du möter och förvandla deras smärta till glädje.

Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen, så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till en värld som hungrar efter förändring.

Dagens bästa

står vännerna för. Enormt befriande med lite verklighetsförankring mitt i julklappsbiståndsruschen. Där det utlovas att om du ger en hundring eller två så – hör och häpna – räddar du liv.

Och av egen erfarenhet är det väldigt enkelt att ge en hundring men extremt svårt att se fattigdomsproblemet för vad det faktiskt är och försöka göra något åt saken.

Randy och Maria

Utan den amerikanske överraskningen Randy och den svenska volontären Maria hade hösten inte alls innehållit lika mycket roligheter och heligheter. Nu har de båda lämnat Etiopien och när jag återvänder kan vi inte längre dricka juice eller ta promenader eller säga åt varandra att ta tag i våra liv. Men jag är inte särskilt orolig – deras själar matchar bäst andra ställen och det Gud har gjort i mig, genom dem, kommer ju finnas kvar.

Vackra människor med vackra hjärtan!