Lite bättre julmusik

O helga natt, o helga stund för världen
då Gudamänskan till jorden steg ned
För att försona världens brott och synder
för oss han dödens smärta led
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet
O helga natt, du frälsning åt oss gav

Ty frälsarn krossat våra tunga bojor
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän skal bli dig så kär
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet
O helga natt, du frälsning åt oss gav

Do they know it’s Christmas?

Radion envisas fortfarande med att spela Do they know it’s Christmas av BandAid, en låt som är fyra år äldre än jag själv. Den grundar sig i en svältkatastrof i Etiopien som ledde till ett enormt mediauppbåd som än idag präglar synen på landet. Uppsvällda magar, flugor i ögonen, döda barnkroppar – ni fattar grejen.

Några exempel på vad Biståndsbandet sjunger:

Where the only water flowing is the bitter sting of tears
And there won’t be snow in Africa this Christmastime
The greatest gift they’ll get this year is life

Where nothing ever grows
No rain nor rivers flow
Do they know it’s Christmastime at all?

Feed the world
Feed the world
Feed the world
Feed the world
Feed the world

Tagga ner! Några kommentarer såhär tjugosju år senare:
1. Det regnar en massa vanligt regn i Etiopien, inte bara tårar.
2. Nej, det kommer inte vara snö i Afrika den här julen heller. Tur för dem, de skulle aldrig palla eftersom de inte har några plogbilar.
3. Om den bästa gåvan afrikanerna får är livet, betyder det att det är annorlunda för andra människor? Att om du är blond så är den bästa julklappen en bakmaskin?
4. Det växer en massa i Etiopien. Bland annat julstjärnor – på träd.
5. Do they know it’s Christmas? Antagligen inte, eftersom man enligt den etiopiska kalendern firar Jesu födelse den 7 januari.
6. Jag vet inte vem du är, men jag tror inte du kan mata hela världen. Eller?

Så kära ni, få inte dåligt samvete när ni äter knäck och den här fruktansvärda låten spelas. Ät upp ert godis så ni får lite energi och lobba för att Sverige, EU och resten släpper in Afrika på marknaden. Köp afrikanska produkter, ge pengar till organisationer vars arbete ni tror på och ligg ett steg före media som bara reagerar när det är akutkrispanik-svält. Och be att Etiopien aldrig blir så amerikaniserat att de bryr sig mer om julklappar och snö än att Jesus kommit till världen.

För sån här katastrofal musik kan vi inte lyssna på och ännu mindre agera efter.

Gänget

Tack Gud för både kaos och frid, nya utmaningar och nya lösningar. Och fantastiska kvinnor mitt i allt.

Höjdpunkt

Jag stiger på det 40 minuter sena nattåget, sätter mig ner och är tacksam en liten stund. Snart bryts stillheten av ett gäng etiopiska kvinnor som gör mig sällskap i kupén. Som tillåter mig prata amarinja, som säger å vackra du, bor du verkligen i Etiopien? Jag som säger att ja, faktiskt, det gör jag. Vi pratar om kyla och språk och tomma gator, och sen får jag somna gott till ljudet av tåg och etiopier.

Guds godhet visar sig på olika sätt för olika människor.

Nya perspektiv, nu igen

3 månaders businessvisum i juli: Ångest.

3 månaders businessvisum i december: Glädje, frid, tacksamhet, sång, dans, fest och lycka.

Om Gud har allt under kontroll oavsett mina känslor? Absolut.

This is just the beginning

Erika och Josse sätter ord på ungefär allt jag nu skulle kunna skriva. Som att den här hösten inte har varit att leka med, att Gud hör bön fastän det inte alltid blir som vi vill. Och en genomgående övertygelse om att det här, trots allt, bara är början.

När man möter motstånd märks det väldigt tydligt vad som är värt att kämpa för, att vi inte förmår särskilt mycket i egen kraft och att Gud fortfarande är Gud. Nu sätter jag mig på planet som ska ta mig till familj, vänner och julbelysning med vissheten om att Gud är god på ett sätt som går över mina spontana preferenser. Och så är jag fullkomligt övertygad om att det här kommer bli bra, på riktigt och på djupet.

Det märkligt vanliga

Det är lite konstigt egentligen, hur det mest avvikande kan bli det mest vardagliga. Julstjärneträd och färsk papaya vart man än ser, kaffeceremonier och sockrade popcorn. För att inte tala om gatubarn och prostituerade som på något mystiskt sätt blir helt vanliga tonåringar när man slutar fokusera på deras förflutna och istället jobbar för framtiden. Så blir en höst i Addis Abeba inte så värst exotisk, men full av vanliga måndagar och onsdagar.

Men ibland får man ett plötsligt uppvaknande och förstår att det inte alls är så självklart att jag en fredagseftermiddag ska sitta bredvid en ung, vacker, HIV-positiv tjej som frågar oss om vi kan be för hennes hälsa. Hur hamnade jag här? Lyxen att känna efter varar inte länge innan jag behöver återgå till den märkliga, vanliga vardagen. Och faktiskt be för henne.

Gårdagens kommentar

When I was in Sweden I complained to God: Why didn’t you give this country any sun? Is it only for Ethiopia and Africa?

Ett poäng till Sverige

När jag kommer till Sverige ska jag sova. Jag ska sova som ett litet barn, en gris, en vakt på natten – you name it. Min vardag är bra på många sätt men det här med att väga upp allt som händer med tillräckligt mycket vila är en stor utmaning.

Och ärligt talat tror jag decembermörkret matchar mina sömnbehov väldigt bra.