KLAR!

Det är kanske inte en jättestor händelse för mänskligheten, men då det ur universitetets synvinkel är anledningen till varför jag är här kan jag gärna berätta det ändå: Nu har jag lämnat in min uppsats!

Nära

Det börjar närma sig uppsatsinlämning, och när internet i denna stad inte alltid är så samarbetsvilligt har jag av säkerhetsskäl subtraherat original-deadline med några dagar. Så nu är det disciplin som gäller, inte i form av Dag Hammarskjöld-biblioteket och matlåda utan på ett lite mer kontextanpassat sätt (vore ju svårt annars, finns ingen mikro). Tidiga morgnar, ett varmt rum, injeralunch över gatan och skrivande i det oändliga. Och några utflykter till andra sidan stan där trådlöst internet möjliggör kontakt med min handledare.

Även om jag tycker att uppsatsskrivande tillhör universitetsstudiernas lyx kan jag inte låta bli att i förskott glädjas åt vad som väntar när ”Broken Promises – Trafficking of Children from Chencha to Addis Ababa for the Purpose of Exploitative Labour” är i Statsvetenskapliga institutionens händer. Inte i första hand en kandidatexamen, utan mer tid och nya möjligheter. Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större, säger mitt anrika universitet. Men nu tusan är jag less på att tänka och vill göra något istället.

Veden

För 364 dagar sedan var jag i Stockholm och bar ved på ryggen. Varför gör vi det här? frågade jag Julia. Därför att våra systrar får slava lite för mycket, svarade hon.

Mycket kan hända på ett år, samtidigt som mycket är detsamma. I dagarna är det inte jag som bär ved, men många av våra systrar tvingas fortsätta. Hur det kan se ut finns det exempel på här.

Uppsatsen

På era mailade frågor märker jag att det är vissa saker jag inte informerat om, till exempel att uppsatsen går jättejättebra. WSG har varit helt underbara, vilket jag anade att de skulle vara men aldrig på det här sättet! Alla intervjuer avklarade och nu väntar bara det sista skrivandet, vilket är totalt ostressigt när jag får ta injeralunchpauser på några timmar varje dag. Resultat kommer i mer seriös form kommer senare, men redan nu kan jag säga att det finns en massa skit – men desto mer hopp.

Hur har jag mage?

Hur kan jag någonsin tycka att det är jobbigt att studera, sitta framför en dator och skriva om saker jag valt själv, när det finns småpojkar, inte ens är tonåringar, som måste väva från 7 på morgonen till 22 på kvällen utan tillräckligt med mat och sömn? 15 timmars arbetsdag, och lönen? 5 birr per vecka är standard, vilket idag är detsamma som en månadslön på 8 kronor.

Idag är en dag då jag har väldigt svårt att smälta orättvisorna. I kombination med min egen inkrökthet blir det ju äckligt att ens tänka på att jag oroar mig för småsaker som trots allt grundar sig i att jag är så sjukt privilegierad. Må Gud förbarma sig över mina obefintliga perspektiv.

Han lovade den godaste chokladen

09:00 imponerade jag på Henok genom att komma exakt på utsatt tid till Freedom House, där jag gräver guldinformation till min uppsats. Studentens dubbelhet; att vilja veta mer om problemen samtidigt som problemen aldrig borde finnas. Pojkarna, tonåringarna som kom till Addis som barn, skruvade lite på sig när de skulle berätta om hur deras farbror eller granne utlovade utbildning eller en massa pengar. Hur föräldrarna delade glädjen över sonens kommande utbildning och karriär. När de förklarade hur det sen kom att bli var blicken fäst vid trägolvet. Jobb från tidig morgon till sen kväll, ett mål mat per dag, ständig huvudvärk, misshandel, ingen kontakt med föräldrarna. De flesta tjänade 5 birr per vecka, en tjänade så mycket som 15 (ca 6 kr), och lönen gick till te eller mat som var lite bättre än den som erbjöds av arbetsgivaren.

Och när vi sitter där och pratar om de löften som aldrig infriats, hur den tänkta himlen blev ett helvete, faller mina ögon på t-shirten pojken framför mig har på sig:

Life is like a box of chocolates – you never know what you will get.

Ett annat slags liv

Hon, den nu sjuttonåriga flickan, föddes i Chencha och när hon var tre lämnade pappan familjen varpå mamman tog med sig barnen till Addis Abeba. Där blev livet lite svårare än tänkt och de flesta syskonen flyttade till släktingar. Snart kom den försvunna pappan också till huvudstaden – och problemen med honom. Mamman blev konstant misshandlad och såsmåningom gravid. När det var dags att föda dog hon av skadorna från misshandeln.

Flickan var nu sju år och bodde med sin far tills hon fyllt åtta och grannarna som inte kunnat undgå den minst sag dysfunktionella relationen tog henne från pappan till hans bror, flickans farbror. Utvecklingen var fortsatt negativ, då hon tvingades jobba från soluppgång till midnatt med allt från matlagning till vävning (det sistnämnda slapp hon dock på söndagar). Till sist blev hon utslängd ur hemmet då hon ansågs vara gammal nog att gifta sig.

I ett samhälle där det mesta vilar på familjestrukturen blir problemen obarmhärtigt stora för dem vars familj gång på gång rasar samman.

Men ljuset lyser i mörkret; tidigare var det i form av några vänner som betalade hennes skolgång och nu lyser det genom några helt vanliga etiopier som i form av en organisation välkomnat henne till frisörskola och ett tak över huvudet.

Där mörkret är som mörkast märks ljuset som tydligast.

Dränering

I Chencha intervjuade jag Getnet, en av WSG:s arbetare som jobbar med att förebygga rekryteringen av barn från området. Den inspelade intervjun, full av kråkor, glada etiopier och förvirrade svenskar i bakgrunden, har jag nu transkriberat klart och slås än en gång av den dubbla känslan: något måste göras – någon gör det. Nu kretsar tankarna mest kring Chenchaperspektivet, hur denna trafficking inte bara påverkar barnen utan också samhället i stort. Chencha berövas strålande, vackra, intelligenta barn, barn som kan göra stor skillnad både idag och i framtiden.

Eller, med Getnets ord:

If the young migrate from here there is no change in the community.

Evig fascination

Käraste vänner. Tack för kommentarer, mail och sms – ni påminner mig om att jag är lyckligt lottad i vilket land jag än befinner mig i.

Livet fortsätter med största glädje och Etiopienpepp – måste ibland skärpa mig för att inte alltid gå omkring och skratta för mig själv. Blir positivt överraskad gång på gång, och ni som har pratat med mig på sistone vet kanske att mina förväntningar inte direkt var låga. Jag är så lycklig och tacksam över att vara här där inkröktheten och självcentreringen får sig flera törnar varje dag. Jag lär mig mycket om livet och Gud.

Till Linn och andra som kan tänkas vara intresserade av uppsatsen kan jag berätta att jag precis har haft mina första intervjuer. En med Henok, som arbetar med pojkarna som blivit befriade från helvetesarbetet, och en med en 16-årig grabb som i tre år har arbetat med att väva utan lön. Måndag till söndag 06:30-00:30. Och när intervjun är över tackar han mig! Galenskap, alternativt Etiopien i ett nötskal.