09:00 imponerade jag på Henok genom att komma exakt på utsatt tid till Freedom House, där jag gräver guldinformation till min uppsats. Studentens dubbelhet; att vilja veta mer om problemen samtidigt som problemen aldrig borde finnas. Pojkarna, tonåringarna som kom till Addis som barn, skruvade lite på sig när de skulle berätta om hur deras farbror eller granne utlovade utbildning eller en massa pengar. Hur föräldrarna delade glädjen över sonens kommande utbildning och karriär. När de förklarade hur det sen kom att bli var blicken fäst vid trägolvet. Jobb från tidig morgon till sen kväll, ett mål mat per dag, ständig huvudvärk, misshandel, ingen kontakt med föräldrarna. De flesta tjänade 5 birr per vecka, en tjänade så mycket som 15 (ca 6 kr), och lönen gick till te eller mat som var lite bättre än den som erbjöds av arbetsgivaren.
Och när vi sitter där och pratar om de löften som aldrig infriats, hur den tänkta himlen blev ett helvete, faller mina ögon på t-shirten pojken framför mig har på sig:
Life is like a box of chocolates – you never know what you will get.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 