EFS Blåsmark 100 år!

I helgen fyller EFS i Blåsmark ett helt sekel, och det firar vi här med en bild från begynnelsen. Stort att det finns saker (Gud) som håller i hundra år. Hurra och grattis!

Heja soleRebels!

Peppen finner inga gränser när man möter en kombination av etiopienproducerat och ekologiskt i en sko som man vet är gjord av någon som troligen är rätt nöjd med sin arbetssituation. SoleRebels finns både i Addis Abeba och på internet, och å så jättejättejättebra det är!

Ovan ytan

Det som i det svenska samhället göms inuti ligger i denna stad utanpå, allt syns så mycket. Om någon nyligen har förlorat en närstående råder ingen tvekan om huruvida personen i fråga sörjer, kläderna är svarta och den traditionella sjalen läggs på ett speciellt sätt över huvudet. På begravningen stängs gatan av för sorgehus, där gråt och klagan hörs långt ifrån. På sjukhusen sitter män och kvinnor insvepta i vita filtar, att de är på rätt ställe behöver ingen tvivla på eftersom smärtan, tröttheten, illamåendet inte stängts in i något rum men får snällt vänta på sin tur. I  ett köpcenter har en man rullat fram sin röda matta  och ber mot Mekka och överallt i staden kan protestanter, ortodoxa och muslimer lätt identifieras; klädsel, dekorationer och musik i minibussar eller bara sättet man pratar på. Jag har hört att det finns fattigdom i Sverige, men har sällan sett den. Här gömmer den sig aldrig i en lägenhet, här finns den alltid framför dina ögon.

etiopien tjugotolv

Fem fantastiska minuter av fantastiska Anton! Om ni vill kan ni se filmen en gång, eller härma mig och göra tittandet till en daglig vana.

Det normala Afrika

Foto Klara Lahne

När illaluktande pengar, fallfärdiga minibussar och strömavbrott förlorat sin Afrikacharm, vet ni vad som kvarstår? Illaluktande pengar, fallfärdiga minibussar och strömavbrott. Sakta men säkert faller det romantiska skimret av och verkligheten visade sig vara rätt skitig under allt glitter.

Så plötsligt, mitt i allt det irriterande normala, kommer den, förvissningen om att jag är i Afrika. Tack vare en kvinna som pratade ett språk jag inte kan. Lo lo mambo jambo waka waka.

Och den känslan kommer jag krampaktigt hålla fast i ända tills den dag jag lärt mig alla åttinånting språk som talas i detta land.

Det kommer mera

Greater things are yet to come
Greater things are still to be done
In this city

Lägg ner

Att börja ett gräl är att öppna en dammlucka,
ge därför efter innan striden bryter ut

Ordspråksboken 17:14

Om skatt, bistånd och ägande

Det är allmänt känt att nyhetsvärdet växer när det geografiska avståndet krymper och kanske fungerar det på samma sätt med pengar.

Pengar som är nära får ett större värde. I det svenska välfärdssamhället är det rätt enkelt att förstå karusellen; de som jobbar betalar skatt och skattepengarna finansierar min skollunch/cancerbehandling/väg. Att vara en del av skattesystemet skapar en känsla av delägande, så att man till och med på svenska ambassaden i Addis Abeba kan höra ”men jag betalar ju skatt” som en del i en argumentation.

Pengar som är långt bort minskar i värde. I det etiopiska biståndssamhället är det väldigt komplicerat att hänga med i svängarna mellan givare och mottagare. Från givarsidan är det ett evigt prat om vart pengarna går (och om de kommer fram), men ingen verkar särskilt intresserad av att informera mottagarna om var pengarna faktiskt kommer ifrån. Resultatet blir alltför ofta en skev världsbild där pengarna från väst ser ut att komma från en källa utan botten. Delägande finns inte på kartan och ansvarskänslan undermineras, särskilt då merparten av biståndsorganisationernas inkomster kommer utifrån. Och vad kan föräldrarna till skolbarnen på den biståndsfinansierade skolan säga när de vill uttrycka sina åsikter om undervisningen?

Jag tror väldigt mycket på skattesystemet. Jag tror mindre på biståndssystemet. Länge har dessa två ståndpunkter gjort mig mycket förvirrad; varför ska inte en etiopisk flicka få gratis skolgång när jag fått det? En etiopisk flicka kan gärna få gratis skolgång, men det vore så fantastiskt fint om hon med den fick med sig ett oberoende, en vilja att göra rätt för sig, snarare än en halväcklig eftersmak av att västvärldens pengar kan lösa alla hennes problem.

Tack!

Det är måndag, en vacker kvinna lagar mat i mitt kök och grannen visslar glatt medan solen skiner. Det är första dagen på tre veckor som jag inte har en vän, kusin eller mamma i gästhuset uppe vid storvägen. Det hade mycket väl kunnat kännas tomt, men jag är bara innerligt tacksam. För det blev ju så bra, så viktigt. Timingen kunde inte ha varit bättre, det fanns många anledningar till varför jag behövde mina käraste just dessa veckor.

Nu kommer vardagen snart tillbaka och jag får leva livet omringad av era sångröster, pärlplattor, böner, målningar och fotoalbum. Tack för att ni kom, tack för att ni stannar kvar.

När alla lyckas vara på rätt ställe