För några år sedan var min största rädsla att tappa mina ideal. Att tappa takten, bli obrydd inför orättvisor och prioritera min egen bekvämlighet framför det som är rätt. Att fastna i en inbillad trygghet på bekostnad av praktisk kärlek till andra människor. Lösningen på detta problem ansåg jag vara att alltid handla i enlighet med idealen. Ge den som ber dig, flytta till ett annat land när du upplever att Gud kallar dig till det, var förändringen du vill se i världen. Utan undantag. Om jag bara lyckades följa denna plan utan att ge vika skulle jag inte bli en tråkig ljum trettioåring som bara sitter och relativiserar utan att faktiskt göra något.
Jag tror fortfarande att vi kan behålla en inre låga genom att använda den. Låta hjärtat nå ut i händerna. Men den yngre versionen av mig själv glömde bort eventuella omständigheter; strukturer som jag inte kan förändra i en handvändning, andra människor som du ska arbeta med eller att du ibland bara inte orkar uppehålla samma stadiga takt. ”Du är lite som en David som inte inser hur stor Goliat är”, sa någon till mig då, och jag tog det märkligt nog som en komplimang. Sju år senare har jag anat lite av Goliats storlek, men jag hoppas innerligt att jag om ytterligare sju inte bara analyserar Goliat på avstånd utan fortfarande är beredd att skjuta en sten i hans panna närhelst tillfälle ges.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 