Nu drar vi

Dagen är kommen! Nu ska Tariku och jag bara över floden och berget och ta oss igenom några regnskogar innan vi sätter oss i planet som ska ta oss till Sverige. Alternativt inser vi att vårt liv inte är så afrikanskt som vi ibland kanske hoppas och tar taxin till bästa pizzerian och hänger där tills flyget går. Hur som helst ser vi med spänning fram emot några dagar i Uppsala och en månad i Norrbotten. Från och med nu blir bloggandet troligtvis lite mer skralt, men antalet möjligheter att ses live kommer ökas drastiskt:

Den 8 juli kl 18, nästa söndag, är det Streetlight-café i EFS Blåsmark. Där kommer vi berätta om vad vi gör och drömmer om att fortsätta göra, det blir musik och fika och allt möjligt bra!

På Tejp Norr kommer en massa att hända hela tiden. Jag själv predikar på öppningsmötet tisdagen den 10 juli kl 19.15 och på något av kvällscaféerna blir det något slags Etiopiensnack.

I övrigt finner ni oss i ett lusthus, på ett berg eller nära vatten. Here we go!

Om att möta verkligheten

Inget samhälle, ingen människa blir någonsin perfekt men det vore så fint att få fortsätta jobba lite till, springa lite till bara för att komma lite längre. En tolvårig flicka hjälpte mig att packa mina ägodelar i olika väskor, tvättade mina skor, såg frågande på min iPod tills jag förklarade vad den var bra för. Och mitt i allt öppnade hon upp sig som bara ett barn kan göra, berättade om hennes döende mamma, att pappan dog i oktober förra året, och nu är det nio dagar kvar tills brorsan får lönen som försörjer hela familjen. Pengarna är slut, mamma fick ingen frukost så hon sover bara.

De kändes så överflödiga helt plötsligt, skorna som hon tvättat åt mig. Verkligheten gjorde sig påmind i form av den välbekanta känslan; en kniv i hjärtat. Det är svårt att be verkligheten lämna rummet. Men det är lätt att veta att det finns styrka i sanningen och krut i även den minsta människan. Det är inte kört, det är aldrig kört. Och det här är ju bara början.

Lite till, lite längre.

Viljan

Det är så fantastiskt vackert med människor som vill något. Som inte ger upp för lite motstånd, som fortsätter springa i både regn och motvind utan att falla i varken naivitetsdiket eller cynismdiket. Tjugoplussaren till exempel, han vars dröm är att förändra detta land med interna medel, att plocka fram potential i skolungar och öka samhällets medvetenhet om sociala problem. Vilken lyx att få stå på sidan av, heja och smittas lita av den där Viljan.

Ge mig lite frisk luft

Om någon av er läsare lagt märke till ett skiftat fokus här på bloggen har ni alldeles rätt, hjärnan har nämligen redan åkt till Sverige trots att kroppen fortfarande är i Addis Abeba. Spännande det där, hur kropp och knopp ibland går skilda vägar, och den här gången är det mest bara härligt då semestern i familjens och vännernas närhet är vansinnigt efterlängtad – dessutom går det avsevärt mycket lättare att lämna Addis när jag vet att jag får komma tillbaka. I augusti förra året var förhållandet det motsatta och jag skrev ett inlägg om hur jag längtade efter Etiopien. Och tänk så enkelt, nu kan jag bara vrida på den lite så handlar den om Sverigelängtan istället!

Jag längtar efter oväntade kaffepauser Jag längtar efter planerade kaffepauser. Med kakor, bullar, mackor, tårta, glass, alltihop!

att prata med vemsomhelst närsomhelst Att inte prata med någon, då det är alldeles folktomt i skogen där jag har tänkt tillbringa typ 90 % av min tid. Alternativt att prata med människor jag redan känner.

att andas avgaser Att andas frisk luft (förlåt men hur knäpp var jag? längta efter avgaser?).

roliga barn Okej. Roliga barn längtar jag nog alltid efter.

regniga kvällar Ljusa kvällar!!!

kollegor Att umgås med kollegan jag tar med mig.

injera Varierad kost.

dålig ljudkvalité som gör att man uppskattar god ljudkvalité Att god ljudkvalité ens existerar, så den går att uppskatta.

Det blir så sjukt bra det här! När kroppen väl kommit ifatt vill säga.

Han den där

Denna söndagsförmiddag var jag i vanlig ordning i kyrkan på andra sidan gatan, och i lika vanlig ordning var det dags för pålysningar någon timme in i programmet. Den kommande veckans träffar räknades upp.

… och dit kommer [etiopiskt namn], ni vet han som är med i Guinness rekordbok för hans världsrekord i skratt och som blev helad från AIDS.

Försök till kulturanpassning

Det har känts ovanligt lugnt inför Sverigeresan, ingen hyperventilering så långt ögat når och för att testa mitt lugn inför världsdelsbytet gick jag självsäkert in på Aftonbladets hemsida. Det skulle jag aldrig ha gjort, då ungefär 99% av rubrikerna fick mig att rynka på ögonbrynen och tänka att sådär kan man ju inte skriva! Och inte sådär. Och absolut inte sådär! Säga vad man vill om Etiopien, men landet verkar vara världsmästare i svensk kultur-avgiftning. För även om jag under åren i Sverige hade mina principer kunde jag i alla fall beskåda löpsedlar om kändisar, viktnedgång, sex eller ”de rikaste i din kommun” utan att utbrista i ett upprört MÄH! 

Lite nedstämd över att jag lurats av övertron på min egen kulturförändringsförmåga bestämde jag min för att sänka ribban lite och besöka lokaltidningens hemsida istället. Känslorna tog plötsligt en annan vändning då jag läste om vägbyggnationer på E4:an. Vackra ord som säkerheten prio, Arbetsmiljöverket, hänsyn, annonsering och förhoppningsvis ska vi vara klara en vecka tidigare än beräknat är ljuv musik för det avgiftade örat (särskilt när man bor i en stad vars största väg varit avspärrad i några månader för ombyggnation, med resultat att kafét med den godaste glassen tvingats stänga då ingen kund kan ta sig dit). Så gick AB-chocken över, men övertygelsen om att jag kommer vara totalt kompatibel med Sverige fick sig ännu en törn.

En vecka kvar, hej och hå.

Midsommar

Och just det, det är ju midsommarafton idag. Detta har jag firat genom att några gånger på några olika språk säga ”Just det, det är ju midsommarafton idag”. Och nu när midnatt närmar sig och det varit mörkt i sådär sex timmar lyssnar jag på Sommar i midnattssolens land med Monica Zetterlund och tänker på de tidigare årens midsommaraftnar som varit betydligt ljusare, och myggigare. Får kanske hoppas på några extra loppbett i natt som substitut.

Glad midsommar kära ni!

ING!

Where are you go?

Fyra ord som hörs gång på gång på gång på gång, varje dag, hela tiden, framförallt när man närmar sig något som liknar en minibuss. Så även denna fredagseftermiddag som vågade trotsa regnperioden med värme och sol, då en inkastare ropar de fyra obehagliga orden. Nä nu du kära inkastare.

ING! Where are you goING, heter det. Okej?

Han småskrattar lite åt mig, huruvida mitt grammatiska budskap nått fram förblir oklart men jag fortsätter promenaden och myser lite av insikten att det är bättre att försöka än att inte göra något alls.

Fult och vackert

Hon säger att jag måste lämna landet, för det finns ingen chans att jag på lagligt sätt lyckats byta från businessvisum till turistvisum. Och hon har ju rätt, det var ju endast Gud som gjorde att jag i mars fick tillåtelse att stanna ytterligare tre månader. Men hur fungerar mirakel som argument i ett överfullt myndighetskontor?

Migrationsverket i Addis Abeba är en speciell plats i detta land, fullt av misstänksamhet och arga blickar, tomt på kösystem och medkänsla. Jag vet var chefen sitter, hur jag ska bemöta de anställda på ett lagom trevligt sätt trots att pulsen är skyhög – men att komma dit ofta ger allt annat än en hemmakänsla. Nu är jag där för att förlänga mitt visum med futtiga 10 dagar, så att den i tro bokade flygbiljetten faktiskt kan användas. Man kan tro att det ska gå lätt, men det gör det ju aldrig.

Efter några timmar kommer jag in i rum 80, till chefen som för tre månader sedan försökte få mig att förstå omöjligheten i att förlänga sitt visum gång på gång. Han bläddrar förvirrat i mitt pass för att hitta det nu gällande visumet. Du kom ju i mars, säger han och pekar. Nej, det där är förra årets visum, jag kom i december. Sen händer det där som händer lite för ofta för att bara vara tur – att misstänksamheten och de arga blickarna ger vika för något annat som får honom att plita ner några fideler som betyder att jag får vistas i landet ytterligare 10 dagar.

Etiopien är aldrig så vackert som när man av nåd får stanna några dagar till. Frågan om varför jag egentligen ska vara här, som väcktes inne i migrationsverkets korridorer blir bortblåst och det verkar som om det bara finns leenden vart jag än ser. Tio dagar till. Det kommer bli fantastiskt.

Vanligt och nytt

När datumet då Etiopien ska lämnas närmar sig väcks alltid samma känslor inom resenären. Lätt förvirring, större irritation över vardagens små hinder och en allmän jaha-känsla. Saker ska fixas, sorteras, packas samtidigt som jag måste tänka efter både en och fyra gånger för att fatta vilken årstid det är i Sverige.

Nu väntar även ett osentimentalt farväl till gästhuset som varit mitt hem – eller åtminstone stället jag sovit på – sen mars 2011. Att bo på gästhus är jättebra en månad eller två, men när årsgränsen passerats förlorar det lite av sin charm. Så nu säger jag snart tack och hej till mitt lilla lyhörda rum och ser fram emot återkomsten då jag har ett rosa hus att flytta in i. Peppen för det nya Addislivet har helt ärligt ingen gräns!