Regnperioden har anlänt

och det med besked.

Och då, när regnet öser ner och åskan dundrar, kan man fråga sig lite olika frågor. Som om skorna någonsin kommer torka, eller om man ska stanna ännu en stund hos sin kompis i förhoppningen att det ska gå över eller trotsa regnet och gå hem. Men den fråga vars svar lyser med sin frånvaro är hur någon lyckas ta sig igenom en hel regnperiod utan bostad. För om livet på gatan i vanliga fall framstår som svårt blir det under regnets fuktiga, kalla månader oerhört oattraktivt.

Min avokadoman

Allt handlar om kontakter. Allt, inklusive avokadoinköp. Medan andra fruktmän (alltså män som säljer frukt) säger att avokadon inte är mogen nog, finns det en vacker själ som alltid förbarmar sig över mitt avokadobehov och frågar omtänksamt; ska du ha den till sallad eller juice? Ska du äta den idag eller imorgon? Så går han bort från avokadohögen vid vägen, in till rummet där juicen tillverkas. Fem minuter senare kommer han ut med en plastpåse som han lämnar över till mig. Några för idag, några till imorgon, säger han med ett leende. Min avokadoman vet vad han gör.

Haile, jag och några tusen till

Tusentals rödvita t-shirtar omger mig, och till höger står en man med stora muskler och leder en uppvärmning som mest liknar hopp och lek för treåringar men som ändå får alla deltagarnas händer i luften. Det är söndag morgon och vägarna i en central del av staden har spärrats av för Coca Cola Road Race Series – då storföretaget desperat försöker framställa sig självt som den största förespråkaren för aktivt hälsosamt leverne. Till vänster om mig är elitfållan, de kvinnor och män som bär Etiopiens rykte om att vara en löparnation på sina vältränade axlar. De har såklart struntat i att ta på sig tävlingströjan med läskedryckens logga på och värmer upp i ett rasande tempo.

Tio minuter kvar, säger han som försöker få alla på än bättre humör, men rättar snart sig själv – tio sekunder. Och där står jag, i den saliga blandning som valt att tillbringa denna förmiddag med att förflytta sig till fots. Jag tittar mot scenen igen och där står han, Haile Gebresellasie. Jag har sett honom några gånger vid det här laget och han har en nästintill obehaglig förmåga att framkalla en känsla av vördnad som få kan. Han vinkar ut mot folkhavet då startskottet går, och jag tar mina första löpsteg samtidigt som jag utan vidare eftertanke lyfter handen och vinkar till honom. Jag hinner tänka att det här var ju jättemärkligt, jag är väl inte en person som brukar vinka så febrilt bara för att en känd person är i närheten. Men skit samma. Hej Haile Gebresellasie!

Räddningen

Den bästa medicinen när det känns som att alla ropar utlänning, you eller money efter en: att fokusera på alla tusentals människor som låter bli att tilltala vita.

Om pusselbitar och riktig kärlek

Det finns väldigt mycket som Tariku är, men det finns också mycket han inte är. Han är inte pusselbiten som saknats i mitt liv. Han är inte den som gör mig hel, han är inte den jag älskar mest och han är absolut inte meningen med mitt liv här på jorden. Och tack och lov har han inte gett mig någon börda av att behöva vara den som är hans livsnav. Jag är kär i Tariku och han älskar mig med, men att kräva att vi ska uppfylla varandras livsöden är ju som att påstå att ”det är för oss solen går upp” – lite väl mycket storhetsvansinne för vår smak. En av de största anledningarna till varför jag bestämt mig för att just Tariku av alla män ska vara den jag lever mitt liv med är för att han älskar Gud mer än mig. Så visst är det lite fint med förälskelse och romantik, men det finns något som är minst lika fint men oändligt mer hållbart, nämligen Kärleken själv.

Men sådär kan du ju inte säga

Hur många gånger jag går över gränser och trampar folk på tårna på grund av min kultur är något jag aldrig får veta. Något jag däremot vet är hur många gånger etiopier i min närhet gör saker jag aldrig skulle ha gjort, säger saker jag aldrig skulle ha sagt. Dina finnar syns inte alls så mycket, säger jag diplomatiskt till en nordbo och så kommer en etiopier och pajar hela grejen genom att säga att de visst är hur tydliga som helst. En annan ber busschauffören stanna 20 meter före slutstationen istället för att gå 20 meter extra med medpassagerarnas väl i åtanke. Men den allra värsta av företeelser som av mig – och endast mig – klassas som klavertramp är när man sitter i ett väntrum på en liten klinik och en person frågar en annan: Din dotter verkar ju jättesjuk, vad har hänt? Varför kom ni inte hit tidigare? 

Och medan jag sjunker ner i den vadderade bänken och skäms näsan av mig på grund av denna kopiöst grava integritetskränkning hör jag hur den sjuka flickans pappa lugnt och stilla förklarar problemet.

Han märkte kanske inte att han blev kränkt.

Varför inte?

Minibussen kör snabbt nedför backen, en tjej som sitter längst bak kallar på inkastarens uppmärksamhet och ger honom ett paraply. Han ser frågande ut men får det snart förklarat för sig att han ska ge det till en person som bussen snart kommer köra förbi. Sagt och gjort, den unga kvinnan öppnar fönstret och ropar på sin kompis som kvickt springer mot vägen och tar emot paraplyet som inkastaren håller ut genom fönstret, allt medan chauffören håller samma fart som förut. Alla fönster stängs och bussfärden fortsätter.

En vanlig måndagseftermiddag i Addis Abeba.

När Jesus fick semester

Jag kommer så väl ihåg den ugandiske mannens ansiktsuttryck under den där lunchen i Malmö för några år sedan. Vad är det du säger? Menar du att kyrkorna i Sverige stänger under sommaren? 

Det finns vissa saker jag aldrig kan förstå hur mycket jag än anstränger mig och det faktum att kristna församlingar tar sommarlov är ungefär lika svårt att greppa som universums oändlighet. För självklart förstår jag att även predikanter vill ha semester och att vissa lämnar sin hemort under juni, juli och augusti, men ändå är sommarstängda kyrkor ungefär det konstigaste som finns. Det kommunicerar att församling är en aktivitet bland alla andra, något som vi klarar oss utan i tre månader – en fjärdedel av hela året.

Om församlingen ska vara som en familj – vem väljer bort att träffa sin familj bara för att det är sommar? Och varför skulle Kristi egen kropp ligga orörlig som i dvala bara för att solen lyser lite extra?