När Deboratjejer bjuder på både kaffe och vänskap så det sjunger i både själen och hjärtat, samtidigt som något påminner en om de unga kvinnor som de senaste månaderna sagt tack men nej tack och återvänt till livet som man inte ens vill föreställa sig. Då vill man nästan, men bara nästan, låna orden från en nybliven far, en glasögonbeklädd prins i ett land som fått för sig att det här med att sätta människor i slott är viktigt.
Att ha visioner, vilja och fasta principer är något stort. Ännu större blir det om detta kommer i närkontakt med andra människor, andra som också visionerar, vill och har bestämda åsikter. Dels blir drömmaren inte längre kufen som tror att en annan värld är möjlig, dels är delad glädje dubbel glädje och delad kamp halverad kamp. När det kommer till saker som att följa Jesus eller vilja göra världen lite vackrare är ensam inte stark – många innehåller betydligt mer krut.
Nu är jag och folk jag gillar på väg till Ambo, där det finns både sjö, pool och kolsyrat vatten. Och tack vare min favoritfunktion Tidsinställda inlägg behöver ni inte gå blogglösa de kommande dagarna.
… inte förrän idag insåg jag en fundamental anledning till varför den här kulturen och jag har en tendens att tycka om varandra. Alla dessa spontana tal. När det bjuds på middag, när man presenterar en vän för en annan vän, när som helst. För varför ska det vara så viktigt med förberedelser och lappar? Ut med språket, snacka med hjärtat och ja, håll tal!
Fredag: För första gången någonsin fick jag se en rättvisemärkt produkt i Afrika.
Lördag: För första gången någonsin fick jag se min familj (minus tre) i Afrika.
Det är härligt med utveckling!
Igår lärde jag en kompis att säga Lek inte med maten, när jag själv satt och gjorde små äckliga injerabollar. Då insåg jag att lek med mat aldrig har slagit genom på allvar i denna kultur, och jag antar att det är kombinationen närvarande fattigdom och år av kommunistiskt styre som skapar en större respekt mot det dagliga brödet och dess syfte.
Om ni är intresserade av ämnet Mat och Lek kan ni läsa om Vickans försök att fota den kulinariska läckerheten och Alexandras skarpsynta analys av Icas reklam.
Vi tänkte förändra världen, men så finner vi oss själva sittandes på knarriga kontorsstolar och prata om våra egna liv. Fokus är på våra egna berättelser istället för på orättfärdiga system och vi gråter och skrattar om vartannat. Vi vet inte riktigt vad Gud gör, men kanske har det någon likhet med den där berättelsen om mannen vars syfte var att rädda världen. När det projektet visade sig vara lite för stort krympte ambitionerna till hans land, sen hans stad, hans familj, mannen själv.
Kanske handlar det om att påverkas för att kunna påverka, att först finna något hållbart för att sen skapa en hållbar utveckling, att ta emot för att kunna ge vidare. Att andas in innan man kan andas ut.
Vi tänker fortfarande förändra världen. Det är bara det att vi börjar med att förändras själva.
Det roligaste med att ta kort i en fotostudio är att på de framkallade exemplaren försöka hitta elkontakter och sladdar. Lycka till:
Seriöst. Vad är grejen med att ständigt fokusera på utsidan? Och nej, jag menar inte reklam och skönhetsindustrin och slavproducerade kläder. Det som får mig att ställa mig tveksam till hela utseendebaletten är att vi – även jag – lägger ner så mycket tid på saker som ska få oss att se bra ut. Ut mot andra. Vi fixar i våra lägenheter, vi väljer kläder med innerlig fokusering, vi lägger upp fina bilder på våra bloggar och matchar och missmatchar i en massa timmar.
Tänk om vi skulle göra ett litet byte, att lägga all utsidetid på insidan istället. Att framför spegeln (eller Facebook för den delen) strunta i frågan hur ser jag ut? men fundera över hur är jag?. Så blir vår fundering inte hur andra ser på oss, våra villor/kläder/CV:n/örhängen, utan hur vi ser på andra, hur mycket kärlek vi har för vår nästa.
Då minsann skulle vi vara vackra människor.
När det kommer till denna kontinent finns det många myter om människors tankesätt och beteenden, i stil med de är så glada fastän de är fattiga. En mer subtil föreställning om invånare i länder som Etiopien är att det här med utseendet inte är särskilt viktigt. Att man har förstått vad som egentligen är livets kärna, att man är totalt accepterande och att det inte spelar särskilt stor roll om man har skor gjorda av bildäck eller skinn. För att spä på denna illusion fylls ekvationen också med otaliga före detta volontärer eller liknande grupper som kommer hem till väst iklädda lagom trasiga bohemiska kläder med örhängen gjorda av gamla kapsyler.
Ni anar säkert redan varthän detta resonemang tänker bege sig; denna föreställning har väldigt lite stöd i Addis Abeba. Min subjektiva upplevelse är att väldigt stor vikt läggs vid utseendet, allt från skor till nagellack och håruppsättningar. Att förklara varför skulle sannolikt kräva en mindre avhandling, men låt oss ta den korta versionen.
Fattigdom finns. Har man inte råd, kan man inte klä sig ordentligt. Har man råd, klär man sig ordentligt. Antalet nyrika ökar lavinartat vilket resulterar i fler som vill visa sin nya position i samhället. Om något kommer från USA är det eftersträvansvärt, däribland trender. Kritiskt tänkande gentemot reklam har inte riktigt slagit igenom än. För att inte tala om kritiskt tänkande gentemot ekonomiskt överflöd. Och inte att förglömma; snygga tjejer får gifta sig rikt.
Så visst, ni kan gott tro att jag smälter in i mängden med min brors gamla byxor och ett ansikte utan smink. Men i ärlighetens namn är jag mer kulturellt korrekt i thailändska högklackade skor och läppglans.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 