En stor upptäckt

En helt vanlig lördag i februari kan en av två långa tjejer lyfta blicken och utbrista;

Ett moln!

Det blir lätt så när det inte har regnat ordentligt sen i september.

En bild

Om ni undrar hur det kan vara att gå på ett etiopisk bröllop, eller vilken stor tillställning som helst för den delen, kan ni bara se på bilden Gustav har tagit.

Eller så väljer vi alternativet ”tusen ord”:

Matchning. Peppad brud. Ballong. Klappa händerna. Om du är riktigt glad (vilket du är). Händerna i luften. Kusiner, kusiner, överallt kusiner. Dansanta chefer.

23 ord får räcka, ni kan ju kolla på bilden.

Dagens viktigaste måltid

är frukosten. Men desto viktigare blir den om den äts tillsammans med någon som har levt dubbelt så länge som jag, offrat allt för andra människor och bubblar av visioner. För stekta ägg, bröd och mjölk med kaffe är en sak, fokus i livet är en annan.

We don’t know how long we live. It’s good to live for others.

Dagens uppdrag

Alla dagar är inte så storslagna, tro mig. Som denna helt vanliga torsdag då det var svårt att stiga upp på morgonen och det närmaste jag kom att rädda världen var ett själavårdssamtal med en mörkrädd sexåring. En bra dag alltså.

Guds godhet

Jag vill inte alltid gott. Jag fokuserar på mig själv istället för andra, jag är trångsynt och utan förmåga att älska villkorslöst. Men om jag någon gång fylls av kärlek till min nästa, viljan att göra gott, så händer det ofta något på vägen. Jag gör inte alltid gott. För det goda jag vill det gör jag inte och det totalkassa jag inte vill det gör jag, vilket resulterar i tomma ord och ambitioner som aldrig sätts i praktiken. För att inte tala om de gånger jag tror att jag gjort det rätta. Försöken att göra gott blir utan resultat, och försöken att sätta kärleken i handling missförstås.

Men Gud däremot. Han är alltigenom god, vill alltid det goda utan att göra skillnad på människor. Han sätter sin godhet i rörelse, förlåter våra tillkortakommanden och svarar på våra böner. Och eftersom han är allsmäktig och alltings skapare vet han exakt vad som krävs för att godheten ska nå fram till våra hårda hjärtan. Gud vill gott, Gud gör gott och det resulterar i både små och stora glimtar av himlen.

Att sitta och glo i en backspegel

Möten på ett huvudkontor behöver inte betyda sega dagordningar och budgetsamtal. Sammanträden kan faktiskt, om det vill sig väl, handla om visioner och drömmar, strategier och gemensamma mål. Eller det jag nu tillsammans med stabila kollegor får gotta mig i; hur en organisation kan växa fram utifrån en orubblig vision hos några tonåringar med fula frisyrer.

Bröllop

Från tidig morgon till midnatt har denna lördag handlat om två personer; Alex och Sebli, eller Alemayehu och Seblewongel som de egentligen heter. Han är en av WSG:s grundare och hon är från och med idag hans fru, vilket har firats med bön, dans, läsk, bilåkande, fotografering, mat, och tal. Med mera. En fantastiskt fin dag med fantastiskt fina vänner.

Medan ni väntar på bildbevis kan ni läsa om hur förlovningen tillkännagavs.

En solig dag i januari

hände det som aldrig händer: jag blev sjuk. På riktigt magsjuk, efter att mina vänner och jag tänkte att indisk mat skulle vara ett fint komplement till den i övrigt totaletiopiska kosten.

I vanliga fall är det i Sverige jag råkar ut för matförgiftning och liknande, vilket gjorde att min omgivning såg det hela som lite allvarligare än när gemene volontär får magkris (vilket kan hända ganska ofta). Så cheferna kom och hälsade på. Snällt.

 

 

 

 

 

 

 

När jag ser tillbaka på min enda magsjukedag i Etiopien kan jag lära mig mycket. Som att WSG-cheferna inte riktigt beter sig som mina tidigare chefer, bortsett från min bror förstås. Plus att Indien inte är min grej.