Två veckor senare

Det är både varmare och soligare och inombords är vi rätt lättade över att flyttveckorna är över. Jämfört med att säga hejdå är det ljuvligt att istället säga hej – vilket vi gjort på heltid de senaste två veckorna. Hej till vänner och familj, och vilken underbar vetskap att vi inte bara har tre veckor på oss den här gången. Hej till fil och fika, grillat och glass. Och det mest högljudda hej:et har det svenska samhället gett oss; personnummer, avgiftsfri mödrahälsovård och diverse myndighetspersoner som tar sig tid att se en i ögonen.

Även om den här Sverigeresan är den mest förberedda innehåller ett kontinentsbyte alltid en dos förvåning, över det nämnda systemet men också för att det är ”så rent”, ”så ljust” eller ”så välplanerat”. Än står vi i startgroparna och kan inte säga hur det kommer att bli, men samtidigt som dagarna redan börjar bli kortare är vi säkra att vi går mot ljusare tider.

Allt är dörr

Jag började dagen med att gå ut i morgonsolen som stod lågt på himlen, jag andades in luften som smakade eukalyptus och avgaser och klumpen av obestämda känslor som sen några dagar tillbaka bot i mitt bröst växte sig större. Jag hatar att packa, särskilt när jag måste ta gråtpauser hela tiden. Ännu mer hatar jag att världen ska envisas med att vara så stor fastän alla envisas med att påstå att den krympt.

Igår sa vi hejdå och vi ses på Debora. Vi åt tårta och drack läsk, höll tal och mindes. Jag blev oförskämt stolt över att årets grupp är min erfarenhets mest stabila, de har varit överlägsna i att lyssna och ta till sig av det vi försökt lära dem. Och så stod de upp, sa att de tidigare inte visste något om Bibeln eller barnuppfostran, men att de nu vet.

Det regnar in i vårt sovrum och det faktum att den totala vikten på väskorna sedan länge överskrider den övre gränsen visar att jag kanske blivit lite etiopisk ändå. Bortsett från att jag packat mer porslin än härsket smör.

Och bortsett från regnet är Addis Abeba snäll mot oss, i varenda gathörn väntar personer vi känner, att äta en spontan middag med eller att krama en sista gång. Samtidigt lovar sparkarna inifrån att slutet sammanfaller med en början, skarven skaver, men inte olidligt. För det har varit, är, och blir, så bra. Så väldigt bra.

Skit och seger, sista dagarna

De sista dagarna i detta land bjuder som vanligt på en kavalkad av känslor. Plötsligt ter sig kulturskillnaderna ofantligt stora, jag irriteras över ineffektivitet och höga ljud och synen på pengar som de senaste veckorna verkar så väsensskild min egen. Samtidigt njuter jag för fullt. Att en vanlig torsdag kunna äta ute både lunch och middag utan att bli det minsta ruinerad men däremot jättemätt. Traditionella låtar på radion, med hästgnägg och tuppar som extra ljudeffekt. Pratsamma busschaufförer. Och alla de där personerna i min närhet, som hälsar glatt på morgonen eller helt enkelt är favoriter i mitt liv.

Dubbelheten har varit vardag de senaste åren, förstärkts den senaste veckan och snart blir den till minnen. Som tur är finns både skit och seger i Norrbotten också.

Om regnet, flyget och köttet

Den teoretiska medvetenheten om klimatförändringarna är mindre här än i väst, men ändå har jag aldrig stött på någon som betvivlar det faktum att klimatet ser annorlunda ut idag än för några decennier sedan. När jag var liten kom minsann regnet, brukar det heta, och vissa är bekymrade över landets stora avskogning.

För det är här priset betalas. Medan vissa delar av världen för femte året i rad funderar kring huruvida ekologiskt egentligen är det bästa står andra människor och suckar mot himlen som fortfarande är så irriterande blå. När regnen inte kommer betyder det mindre eller ingen mat på tallriken för familjen, och plånboken ekar tom då den enda inkomstkällan är den teff man brukar sälja på marknaden några kilometer bort. Ingen prostituerad på Addis Abebas gator skyller sin situation på klimatförändringarna, men för mig är det svårt att inte göra den kopplingen då så många berättelser börjar med livet på landet som blev svårare och svårare – till slut var hon tvungen att lämna familjehemmet och söka lyckan, pengarna, maten i huvudstaden.

Varje år pumpas miljarder biståndskronor in i Etiopien. Frågan är om vi inte skulle göra mer nytta, eller åsamka mindre skada, genom att se över våra levnadsmönsters relation till skapelsen.

Så vad kan vi då göra? Förslagsvis minska på de två stora utsläppsposterna genom att flyga mindre och äta mindre kött. Att ta tåget eller andra färdmedel när man gör enorm skillnad, likaså att helt eller delvis ställa om till en vegetarisk kost. På så sätt behöver priset – som betalas av någon bonde väntandes på regnet och hans barn väntandes på maten – inte bli så högt.

Morgonrutinerna i vårt närområde

04.30 går vår granne till jobbet. De muslimska böneutropen börjar 04.50, de ortodoxa när klockan slagit fem. En halvtimme senare börjar fåglarna kvittra, på landsbygden ett kännetecken för att man kan påbörja sin vandring utan risk för att möta vilda djur. Senare går solen upp och en ny dag börjar, och myten om att etiopier inte är förmögna att hålla tider lyckas på något förunderligt vis hållas vid liv.

Om att flytta

Vi börjar bli lite rastlösa och stirriga, Tariku och jag, och våra pinaler ligger nedkastade i väskor, i prydliga högar och i det som blivit ge bort-rummet. Om tio dagar går nämligen ett plan till Sverige och det som gör denna resa speciell är att vi inte har någon returbiljett. Om tio dagar flyttar vi från Etiopien.

Vår plan var att stanna här, riktigt hur länge visste vi inte. Men under några veckor i februari och mars förändrades det mesta. Tariku sa upp sig från sitt jobb på WSG och vi var inte längre två, utan tre. Det och ungefär tusen andra aspekter gjorde att planen att bo i Etiopien på obestämd tid inte var lika hållbar och att den där flytten till Sverige ”någon gång i framtiden” istället kom väldigt nära.

Och kul känns det – för oss båda. Fantastiskt att få börja ett nytt äventyr, i Piteå, med den andra delen av familjen, svenskastudier och så den där tredje minipersonen som vi är extremt peppade på att få träffa.

Det lilla ljus jag har

Även om Addis Abeba på många sätt skiljer sig från Bibelns setting är det vissa grejer som jag förstår på ett helt nytt sätt av att ha bott här. Till exempel när Jesus pratar om världens ljus, att man inte tänder ett ljus för att sedan dölja det, utan man sätter det på ljushållaren så att det lyser för alla i huset. Det får en totalt annan mening när staden man bor i senast igår kväll släcktes ner totalt, så att vi fick leta fram tändstickorna (som är väldigt lätta att hitta när lampan är tänd, annars inte) och stearinljusen. Klart vi inte tänder ett ljus för att dölja det, det har ju en funktion. I alla fall en tydligare funktion än samhällen där strömtillgången – alternativt midnattssolen – är mer pålitlig och eventuella ljus tas fram för att skapa mysfaktor snarare än att slippa ramla över sladdar. Ja, jag förstår att det inte var särskilt vanligt att ramla över datorladdare på Jesu tid, men poängen lär väl förbli densamma; ljuset är rätt viktigt i mörkret.

Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.