Om att möta verkligheten

Inget samhälle, ingen människa blir någonsin perfekt men det vore så fint att få fortsätta jobba lite till, springa lite till bara för att komma lite längre. En tolvårig flicka hjälpte mig att packa mina ägodelar i olika väskor, tvättade mina skor, såg frågande på min iPod tills jag förklarade vad den var bra för. Och mitt i allt öppnade hon upp sig som bara ett barn kan göra, berättade om hennes döende mamma, att pappan dog i oktober förra året, och nu är det nio dagar kvar tills brorsan får lönen som försörjer hela familjen. Pengarna är slut, mamma fick ingen frukost så hon sover bara.

De kändes så överflödiga helt plötsligt, skorna som hon tvättat åt mig. Verkligheten gjorde sig påmind i form av den välbekanta känslan; en kniv i hjärtat. Det är svårt att be verkligheten lämna rummet. Men det är lätt att veta att det finns styrka i sanningen och krut i även den minsta människan. Det är inte kört, det är aldrig kört. Och det här är ju bara början.

Lite till, lite längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s