Inget samhälle, ingen människa blir någonsin perfekt men det vore så fint att få fortsätta jobba lite till, springa lite till bara för att komma lite längre. En tolvårig flicka hjälpte mig att packa mina ägodelar i olika väskor, tvättade mina skor, såg frågande på min iPod tills jag förklarade vad den var bra för. Och mitt i allt öppnade hon upp sig som bara ett barn kan göra, berättade om hennes döende mamma, att pappan dog i oktober förra året, och nu är det nio dagar kvar tills brorsan får lönen som försörjer hela familjen. Pengarna är slut, mamma fick ingen frukost så hon sover bara.
De kändes så överflödiga helt plötsligt, skorna som hon tvättat åt mig. Verkligheten gjorde sig påmind i form av den välbekanta känslan; en kniv i hjärtat. Det är svårt att be verkligheten lämna rummet. Men det är lätt att veta att det finns styrka i sanningen och krut i även den minsta människan. Det är inte kört, det är aldrig kört. Och det här är ju bara början.
Lite till, lite längre.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 