Hur kan jag någonsin tycka att det är jobbigt att studera, sitta framför en dator och skriva om saker jag valt själv, när det finns småpojkar, inte ens är tonåringar, som måste väva från 7 på morgonen till 22 på kvällen utan tillräckligt med mat och sömn? 15 timmars arbetsdag, och lönen? 5 birr per vecka är standard, vilket idag är detsamma som en månadslön på 8 kronor.
Idag är en dag då jag har väldigt svårt att smälta orättvisorna. I kombination med min egen inkrökthet blir det ju äckligt att ens tänka på att jag oroar mig för småsaker som trots allt grundar sig i att jag är så sjukt privilegierad. Må Gud förbarma sig över mina obefintliga perspektiv.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 