Vapendragarn

Vi bor på samma ställe, gör fältstudier och äter upp varandras bröd. Någon trodde vi var syskon, men i ärlighetens namn tror jag inte vi är så värst lika. Undrar hur det skulle gå om vi började bråka? frågade jag en gång när vi var på en Supermarket i jakt på korv till en tysk tjej. Otaliga injeraluncher, mango och samosas-kvällar och nattvandringar senare har det ännu inte hänt och tur är väl det. Addis eller Uppsala spelar inte så stor roll; livet är alltid lite roligare när Daniel är med.

KLAR!

Det är kanske inte en jättestor händelse för mänskligheten, men då det ur universitetets synvinkel är anledningen till varför jag är här kan jag gärna berätta det ändå: Nu har jag lämnat in min uppsats!

Arbete och kärlek

Fem dagar höll de ut med regeringens nya system. Idag strejkar alla minibusschaufförer i hela stan, vilket föga förvånande betyder att det inte går att ta sig någonstans om man inte vill gå eller ta en taxi. För att komma till Bole, a k a säkraste internetområdet, valde jag alternativ nummer två. Taxichauffören var väldigt nöjd med händelseutvecklingen, medan jag fick bita i det sura äpplet och betala tio gånger så mycket som resan kostar de dagar regeringsmissnöje inte präglar vardagen fullt så mycket.

Nästan framme saktade den blåvita bilen in och genom det öppna fönstret ropade chauffören ”Min vackra! Varför har du försvunnit?” – tydligen var det en speciell tjej som gick där på trottoaren. Hon kom in i taxin, hälsade på oss båda och gick av efter 200 meter. ”Jag har tappat ditt telefonnummer” sa min chaufför, varpå den fina flickan snabbt sa sitt nummer, sa hejdå och gick. Min stackars chaufför satt och repeterade numret för sig själv resten av vägen.

Må han ha lika bra sifferminne som förmånligt yrke.

Kära vänner

Lyssnar än en gång på låten vacker mörklockig östgötsjänta spelade in och skickade hit, ler och tänker att oj vad jag saknar er med. Det må låta klyschigt, men det påverkar inte sanningshalten: att lämna sina vänner för en stund får en att inse hur otroliga de är, och har varit hela tiden.

Det finns många fantastiska kvinnor i min närhet, vilket framstår som extra tydligt i ett land där människorna man ser till 90 % är män just för att kvinnorna jobbar, hemma eller någon annanstans. Och den aldrig sinande ivern att kämpa och tala högt för det man tror på uppskattar jag mer än någonsin när jag är i en kontext där kvinnan för det mesta är timid och behaglig.

Vad vill jag då säga med det här? Jo, att jag är så vansinnigt tacksam att ögonen tåras och att de här månaderna i Etiopien aldrig hade varit så bra om jag inte hade ett formidabelt crew av uppmuntrande (och bedjande) vänner bakom mig. Tack tack tack för brev och musik, mail och filmer, sms och telefonsamtal. Genom er finns det hopp även för Sverige.

Ojojoj

Om ni önskar finna personer vars hjärta har fastnat lite för mycket på en märklig plats finns det en identifikationsmetod som aldrig slår fel:

De hyperventilerar när avfärdsdatum närmar sig.

Skönt?

Tretton dagar kvar tills jag återigen står på svensk mark och säkerligen förundras över organiserade mataffärer och frånvaron av loppor och avgaser. ”Ska det bli skönt att komma hem?” frågade Malin och jag blev lite ställd av frågan. Roligt och trevligt absolut, men skönt som i en lättnad att lämna Etiopien? Finns inte någonstans på kartan.

Nytt system

Addis har blivit tystare. Här kan ni läsa varför jag numera inte vaknar av unga män som ropar ut att även deras buss är på väg till Arat kilo och Mexico (Addisversionen).