”Nej, hon är inte min sponsor”

Folk antar ibland att mitt och Tarikus förhållande är professionellt. När jag följde honom till ett sjukhus i Addis trodde någon att jag var hans sponsor. Nej, hon är min fru. En taxichaufför i Luleå frågade om jag var Tarikus översättare. Nej, han är min man. När min familj var på besök i Etiopien gick vi runt Lake Wenchi och vår guide undrade om Tariku var frilansare eller anställd av en turistbyrå, ifall de skulle kunna börja samarbeta. Guider emellan alltså.

Men när det står klart att vi faktiskt hör ihop går många igång på kulturskillnaderna. Några månader innan vårt bröllop berättade en svensk kvinna för Tariku om hur hennes släkting gifte sig med en sydeuropé. De skilde sig.

Under ett restaurangbesök i Shiromeda kom en skandinavisk kvinna som Tariku träffat förut till vårt bord för att hälsa på oss. Hon gratulerade till vårt äktenskap och sedan såg hon på mig och bytte till ett språk som Tariku inte förstod; Spännande att vara gift med en etiopier.

Oj vad svårt det måste bli med kulturen, sa våra vänner när vi tillkännagjort vårt förhållande på kontoret. På vilket sätt? frågade vi, fick inte särskilt många svar.

DSC_0063

Ett år

Foto Malin Hansson

För ett år sedan vaknade jag tidigt, trots att det var lördag, med min bröllopsklänning hängandes på garderoben bredvid sängen. Det var Meskerem 26, 6 oktober, och jag skulle bli Tarikus fru.

Det känns inte alls som igår.

Jag har liksom glömt hur det var innan, för nu känns det så självklart. Att det ska vara honom jag äter frukost med, honom jag gråter hos, honom jag ställer frågor till. Jag är tacksam för de taggiga omständigheter vi tvingats ta oss igenom, de har kittat ihop oss och lärt oss att Gud har kontroll. Han är den mest förnöjda människa jag känner, men han upprörs ändå alltid över osanning och orättvisa. Han förlåter mig när jag har gjort fel och han peppar mig att fortsätta framåt oavsett om jag applåderas av andra. Han glömmer aldrig var han kommer ifrån.

Han gör mig trygg i själen och peppad i anden, han är mitt bästa bollplank och min förebild. Att få vara Tarikus fru, vilken ynnest.

Foto Malin Hansson

Vem håller måttet?

Under alla mina år som singel tänkte jag ibland på vilken man som skulle vara bra nog för mig. Vem som skulle lyckas uppnå alla kriterier var frågan som jag aldrig uttalade men ändå låg och guppade någonstans i mitt undermedvetna. Aldrig vände jag på frågan, de gånger jag funderade på om jag kunde vara en bra livskamrat var så gott jag minns väldigt få. Obehagligt självcentrerat, då jag inte kom på tanken att jag själv har svagheter eller åtminstone egenskaper som påverkar en annan, en relation, positivt eller negativt. Men också rätt onödigt när jag ser det härifrån andra sidan äktenskapsgränsen – Tariku är ju inte lista på egenskaper, han är ju en person. En väldigt fin sådan, så fin att jag ibland framstår som otåligheten och ilskan själv och singel-Elin får en retroaktiv käftsmäll.

Om relationer

Relationer, familj och äktenskap har jag länge betraktat som något instängt och tråkigt, det som händer innanför husväggarna och i värsta fall får drivna kvinnor och män – framförallt kvinnor – att passiviseras kring ett fredagsmys som varar i femtio år, tills barnen flyttat ut och man kan börja bry sig om omvärlden – det som verkligen spelar roll – igen. En kompis sa åt mig att om jag funderar på att bo kvar här i Etiopien och jobba med människor kanske det vore bra att hitta en man att leva med? Nä fy tusan, jag klarar mig bättre själv, tänkte jag, medan jag log artigt mot min välmenande vän.

Sen hände någonting. Vad och när förblir oklart, men plötsligt började jag se ett mönster. Alla tjejer som jag pratar med på jobbet börjar sin livshistoria med att berätta om sin familj, vad som gick fel där. Jag fick nåden att lära känna gifta par som inte tryckte ner varandra djupare ner i soffan, utan pushade varandra att gå ut ur sitt hus och tjäna andra på ett sundare sätt än tidigare. Dessa briljanta kvinnor på kontoret som verkar få mer kärlek för andra barn efter att de fått barn själva, vad beror det på? Och kanske kan två bekämpa osund individualism bättre än en?

Att upptäcka det var egentligen lika stort som att upptäcka vem jag ska leva med, för om jag inte insett att tvåsamheten kan ge mig, oss, vackrare syften, mer ork och bättre motståndskraft hade jag nog aldrig tagit det steget.

Foto Malin Hansson

(Insikten firar vi med en ny bloggkategori!)