Fem halvår i Addis Abeba

Detta inlägg skrev jag i juni och då internettillgången nådde sitt slut hamnade det bland utkasten istället för att publiceras den dag vi flyttade. Några månader har gått, men här kommer de ändå: sammanfattningen av mina fem senaste halvår.

Våren 2011 klev jag med nervösa steg av planet och fick stå på etiopisk mark efter tre år av olidlig väntan. Tariku mötte mig på flygplatsen och därefter följde tre månader av fältstudier, vilket mest kändes som en date med Landet jag trånat efter så länge. Studierna resulterade i kandidatuppsatsen Broken promises, om trafficking för exploativt barnarbete inom Etiopien, och allt runtomkring skänkte mig en oförskämt stor glädje. Jag vaknade med ett leende på läpparna varje morgon och de sista veckorna konstaterades att jag aldrig varit så lycklig som just den terminen. Inte ens hemresan kunde få mig på sämre humör, jag visste ju att jag skulle tillbaka.

Hösten 2011 var jag tillsammans med de superfina Maria, Julia och Gustav volontär för WSG/HCE via Salt. Jag började undervisa på Debora utifrån Alpha-kursen och tog mig vatten över huvudet när jag fick för mig att fylla alla luckor i projektet. Ingen själavårdare? Inga problem, det fixar jag! Förutom att jag inte fixade det, utan snarare hade en maratonvecka med samtal med alla tjejer som slutade med en helg då jag bara låg och grät. Inte jättesmart. Jobbade också en hel del på huvudkontoret vilket innebar en rätt hektisk vardag, ändå hann jag bli tillsammans med Tariku (viss fördel att han jobbade på samma ställe). Fick inte mitt visum förlängt vilket innebar en ofrivillig – men tydligt välbehövlig – resa till Sverige.

Våren 2012 var tiden då höstens destruktiva arbetsmönster skulle brytas, och de gjorde de också i och med att jag kapade lite av mitt ansvar på Debora. Arbetsbördan försvann dock nästan helt i och med att tjejerna flyttade ut, varpå jag bara hade vissa uppgifter på huvudkontoret kvar. Vid det här laget hade jag bott fruktansvärt länge på gästhuset och längtade enormt mycket efter yta och privatliv. Relationen med Tariku gav mig ett fönster in till den etiopiska kulturen och jag började längta till Sverige ibland – två stora steg mot att bli lite mer balanserad i synen på de två länderna. Vi förlovade oss i något som vi ville kalla skog och åkte på sverigesemester tillsammans.

Hösten 2012 kom jag tillbaka till ett regnigt Addis Abeba efter soliga sommarmånader i Sverige. Jag bodde i vårt rosa hus och Meles Zenawi dog. Tariku blev kroniskt sjuk, en ny Deboragrupp drogs igång, mina vänner och släktingar kom på besök och jag blev fru – allt detta under vad som kändes som ett år men i själva verket var typ en månad. Ändå var det en härlig höst då jag verkligen trivdes med att vara gift och njöt av att amarinjan gick bättre och bättre. Firade min första jul i Etiopien och fick äta upp det jag förut sagt om att jag inte bryr mig så mycket om högtider (vänta bara tills du sitter där på julafton, var det någon som sa) men blev också positivt överraskad hur bra det blev.

Våren 2013 fortsatte jobbet på Debora att flyta på bra, mycket tack vare fantastiska tolkar. I övrigt fortsatte framtidsfrågorna att fylla mitt huvud. Tariku och jag kom till Sverige för att fira mamma, eller kanske för att inse att vi borde bo närmare mamma. Och pappa och bröder och vänner och en massa andra grejer som vi helt plötsligt såg som väldigt bra alternativ. Vi lät beslutet ligga och sjuda ett tag, men när vi kom tillbaka till Addis insåg vi snabbt att det redan var färdigkokt. Anledningarna som tidigare hållit oss kvar i Etiopien fanns inte längre kvar och argumenten för att flytta till Sverige blev allt fler i kombination med en visshet; nu är det dags. Så har de senaste månaderna varit ett avsked till Addis för den här gången, bearbetning av allt som varit mindre bra under de senaste åren och en stor tacksamhet över att jag har fått bo här. Fem halvår i Etiopien – det bästa och det värsta, den mest lärorika tiondelen av mitt liv. Jag lyckades inte rädda världen men fick i alla fall lite längre hår och en man. Och så fullföljde jag mina uppgifter, så summan av det hela är att jag är nöjd, tacksam och redo för nya halvår. I Addis Abeba eller någon annanstans.

De som är där

Av Addis Abebas typ 5 eller 7 miljoner invånare finns det i alla fall två par som bloggar på svenska!

Viktoria och Jonas har nu påbörjat sitt andra år som EFS-missionärer i landet och förutom att vara underbara personer som vi saknar att ha i vår närhet jobbar de med ett väldigt spännande projekt i Mekane Yesus.

Mer nykomna men allt annat än gröna är våra fina vänner Daniel och Malin som nu bor och lever i Shiromeda – höjden av otiming att vi flyttat därifrån när de flyttar dit, men betydligt mer fantastiskt att de bloggar!

Om att tänka nytt

Det är snudd på omöjligt att uttrycka lättnaden över att detta års sverigesommar är så pass välförberedd. Att vi skulle komma till Sverige – och därmed, att allt skulle lukta annorlunda etc – tänkte jag på konstant i några månader och därför har den första månaden här varit som att dansa på sommarängar, minus brännässlor. Peppat och smärtfritt alltså. Men en detalj måste jag ha glömt i mina mentala förberedelser, nämligen att jag inte kan träffa mina vänner i Etiopien när jag bor i Sverige. Enkel ekvation kan man tycka, men nu är det som om ängsdansen har avbrutits av en fågelskit från ovan. Mina älskade vänner som jag träffar varje dag, vännerna jag jobbar med och pratar med är helt plötsligt på andra sidan Medelhavet.

Omformationen påbörjas. Vi mailar och jag tänker på den dag jag kommer tillbaka. Och sen fortsätter jag dansa med fågelskit i håret eller nåt i den stilen.

Bästmänniskor

Med ett halvår som gått sen dagen jag blev Tarikus fru har många detaljer från bröllopsdagen redan fallit i glömska, eller bäddats in i ett virrvarr av människor, sånger och tal. Men det finns en del av firandet som bara växer sig starkare för varje gång jag tänker på det, det Tariku redan dagen efter nämnde som det bästa av allt; alla vackra personer som kunde tänka sig att färdas över halva jorden bara för att komma hit och dela den värsta och bästa veckan i våra liv. De bästa människorna!

Fem bilder, ett kalas

För en vecka sen fyllde jag 25 och det firade jag genom att skapa en kulturkollision. Jag bestämde mig för att ha ett kalas, fastän jag är fullt medveten om att det är mest ettåringar som har sånt i detta land, och på detta kalas ställde vi stolar på rad längs väggarna och bjöd på injera med så mycket kött som vi aldrig haft i vårt hem – som sig bör på etiopiska festligheter.

Det var en massa fina människor som tagit sig ända till vår avkrok.

Vi belönade dem genom att ge dem det vi visste de ville ha; mat. Jättemycket mat. Och läsk. Jättemycket läsk.

Nuförtiden har jag en hel bunt med kompisbarn och när bollen var på utflykt var vi några som gick och letade efter den. Vi hittade den dock inte, den hade tagit sig in hos grannen.

Han jag är kär i var också där!!!

Jag älskar mina vänner fastän de är så fasligt dåliga på att veta vad jag heter. Men det är inte utan att jag blir förvånad över hur mycket kärlek som kan gömmas i ett felstavat namn.

Det var det firandet, och nu kan jag inte göra annat än att trivas sjukt bra med min nya ålder.

Vill du vara min kompis?

En av de absolut största välsignelserna i mitt liv är mina vänner. Vännerna jag skrattar och gråter med, de som inspirerar, utmanar och gör livet så sjukt mycket bättre. Men nu, i livet på andra sidan Medelhavet, gör det väldigt ont att inte längre bo i cykel- eller i alla fall tågavstånd från de härligaste personerna jag vet – att inte kunna dela vardagen med kompisarna har varit och är den största utmaningen. Hur bygger man upp ett nytt socialt nätverk i en ny stad, i en ny kultur?

I mitt Addis-liv är det väldigt lätt att hitta en vän, om jag vill prata en stund i minibussen eller diskutera huruvida det är bra att åka till USA. Att hitta människor att dela livet med, att kunna gråta ut hos eller skratta högt med, det är däremot svårare. Jag antar att en umgängeskrets inte uppstår av sig själv, inte heller här hur socialt livet än verkar. Det tar tid att bygga förtroenden, rutiner, hitta personer man funkar med – kanske extra lång tid när man är lite väl ljushyad och ens amarinja inte alltid vill samarbeta med en.

Jag kan verkligen inte göra anspråk på en snabb och enkel lösning, men efter ett par år som invandrare vet jag vad som är att föredra i jakten på ett sunt socialt liv. Att lära känna etiopier genom andra blonda volontärer är inte på topplistan, bara för att det ofta är rätt tydligt att det inte är mitt intresse för hästar eller bokmärken eller matte som gör mig till kompisämne och relationen dör rätt snabbt eftersom dragningen till vita ofta går hand i hand med en längtan efter cash och visum – krasst men ofta sant. Att däremot satsa på att lära känna arbetskompisar, bekanta i kyrkan eller vanligt folk som råkar vara släkt med ens etiopiske man (om man nu har en sådan) kan nog aldrig gå fel. Mina bästa vänner här skulle aldrig ha satt sig bredvid mig i minibussen bara för att fråga om jag kan äta injera, men när vi väl blivit presenterade av gemensamma bekanta finns det inget vi inte kan prata om.

Addis Abeba är fortfarande inget Uppsala, men jag tackar verkligen Gud för att jag nuförtiden kan vara på väg till några vänner på middag och veta att vi kommer att ha en sjukt härlig kväll. Sanslöst mycket bättre än att säga ”yes, you are right, Sweden is very cold” till en okänd snubbe i bussen.

Tack!

Det är måndag, en vacker kvinna lagar mat i mitt kök och grannen visslar glatt medan solen skiner. Det är första dagen på tre veckor som jag inte har en vän, kusin eller mamma i gästhuset uppe vid storvägen. Det hade mycket väl kunnat kännas tomt, men jag är bara innerligt tacksam. För det blev ju så bra, så viktigt. Timingen kunde inte ha varit bättre, det fanns många anledningar till varför jag behövde mina käraste just dessa veckor.

Nu kommer vardagen snart tillbaka och jag får leva livet omringad av era sångröster, pärlplattor, böner, målningar och fotoalbum. Tack för att ni kom, tack för att ni stannar kvar.

När alla lyckas vara på rätt ställe

Yes I do

Det är en stor nåd att dagar man längtat efter så länge faktiskt kommer till slut och den 6 oktober 2012 blev så mycket mer än jag vågat hoppas på. Som om det inte vore nog med att jag fick bli fru till Tariku överöstes vi av kärlek från alla tänkbara håll. Glädjen hade ingen gräns och även om många sagt att dagen skulle komma att flyga förbi gick tiden inte alls fort, fastän vi hade roligt. Ett maraton i pepp och tacksamhet som egentligen inte har tagit slut än.

Dagarna, livet

För två veckor sen satt jag med en vän på ett café och sa att nu är livet allt bra intensivt, undrar hur det ska gå ihop.

Sen ökades intensiteten med några hundra procent. Livet tog tag i mig och påminde mig om att det aldrig går ihop.

För det är ju inget pussel, det är ett liv.

16 av mina favoritmänniskor är i Addis, i morgon bitti kommer 14 till. Det har slutat regna. Det är trafikstockning överallt. Vi skrattar och gråter och jag njuter av att se Etiopien genom andras ögon. Dagarna går alldeles för fort men är samtidigt evighetslånga, vi springer och fixar grejer och pratar politik. Allt betalas kontant, alltid. Några blir sjuka, de flesta blir friska. En kille går förbi mig och frågar om jag vill köpa refillkort till mobilen, jag säger nej och den unge mannen vänder sig till honom som blir min man i övermorgon och säger att han egentligen inte är en sån som jobbar med sånt här. Jag kommer på att jag bara har 11 cent på mobilen, han kommer tillbaka efter några minuter och jag frågar om han har ett refillkort för 100 birr. Solen bränner i våra hårbottnar. Det finns en svärta som gör att det vackra blir ännu vackrare, vi ber och jag stannar uppe så underbart länge fastän trafiken väckt mig klockan sju hela veckan.

Min blick stannar upp ibland, på en bank, i bussen, i sängen innan jag ska sova. Förundras över hur ännu en dag passerade utan att gå ihop. Men att den kunde bli så bra, ändå.