Amarinjan strömmar ur högtalarna fastän Tariku inte är hemma och jag kommer på mig själv med dagdrömmeri; att få träffa grannens hushållerska, fira gudstjänst i församlingen där jag fortfarande är medlem och inhandla mjölk genom att prata med någon som faktiskt känner igen mig. Etiopienlängtet är en vanlig del av min Sverigevardag, men ändå är det stor skillnad jämfört med hur det tedde sig för några år sen. Då var jag mer krampaktig, längtade bort från ett land jag var spyless på, tyckte synd om mig själv när jag inte var Där. Kanske beror det på åldern, att man blir lugnare eller lite mer nyanserad. Men en stor, härlig och högst sannolik orsak är Tarikus familj. Förut hade jag mest ytliga kontakter och några få vänner som det var knepigt att hålla kontakten med. Nu är det viktigaste liksom cementerat. Jag hör hemma hos familjen, oavsett om jag kommer dit imorgon eller nästa år, och därför kan jag ta det lite lugnt med Etiopien. Om jag vill.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 