Om att gå

Om ett litet barn knappt kan gå kan man – om man inte är begåvad med väldigt mycket tålamod – bli lite frustrerad ifall man själv har tänkt ta sig fram lite snabbare än en kilometer per år. Då är det väldigt lätt och smidigt att lyfta upp ungen och gå på i sitt eget tempo. So far so good. Men när barnet blir två, tre eller sju år och fortfarande blir buret händer två saker. Ett, barnet blir fasligt tungt. Två, om du släpper ner fyraåringen inser du snart att förmågan att gå inte har förbättrats. Vad som verkade som en smidig lösning blir en långdragen och tung vana.

Lite så är det med människor vars livssituationer verkar hopplösa. Det är frestande att lyfta upp personen och ge allting gratis; mat, kläder, tak över huvudet och framtidsplaner. Och det fungerar – en liten stund. En timme eller två är allt frid och fröjd och alla är nöjda och på samma nivå. Men så slås man av den oundvikliga frågan: Vad händer sen? När jag slutar betala för maten, hur ska hon då kunna äta sig mätt? När jag slutar ta besluten åt honom, vem ska då kunna se vad som är bäst för hans liv?

När man omges av lidande är genvägen alltid en lurig frestelse. Snabbt, enkelt, en härlig känsla för mitt samvete. En liten stund. Såsmåningom kommer verkligheten ikapp och säger med klar och tydlig röst: Släpp ner barnet. Hon måste lära sig att gå.

2 tankar om “Om att gå

  1. Pingback: hon gör det igen | Erika och Josse i Addis Abeba

  2. Läser dina inlägg med stor behållning. Guds rika välsignelse önskas dig och de dina i stora mängder.
    MVH Ronny Westin Sidensjö

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s