Om att se människan

Det finns mycket som är vackert i viljan att hjälpa och en klar styrka i att våga be om hjälp. På så sätt är bistånd i form av penningtransaktioner från organisationer och individer något positivt.

Problemet uppstår när fantasin ska praktiseras i verkligheten – det problemet tvingas jag möta så gott som dagligen. Med mig bär jag en massa föreställningar om världen och min plats i den, föreställningar som skapats av faddergalor, kurslitteratur och biståndsreklam. Jag är den som ska hjälpa och personen bredvid mig är den som behöver hjälp. Bara jag ger av mig själv och framförallt mina pengar blir allt bra. Där börjar bistånd bli komplicerat. Problemet förstoras, lösningen förenklas. Biståndsorganisationer fungerar lätt fördomscementerande, vilket gör det svårare att faktiskt hjälpa, att faktiskt se individen och uppmuntra, plocka fram allt det hon redan har. Om jag ser en ensamstående arbetslös mamma som ett hjälplöst offer och hennes enda räddning är jag själv är förhållandet skevt redan innan vi påbörjat den så kallade hjälpen.

Om organisationen Friends (som min vän Malina jobbar på) skulle tapetsera Sverige med affischer föreställande ett ledset ansikte och texten ”Johannes, 12 år, mobbad” hade Friends förmodligen förlorat allt förtroende hos – och därmed också pengarna från – det svenska folket. Varför? De har ju motarbetat sig själva, häng ut och kränkt en minderårig individ. Men när nästan hela Sverige fick se reklampelare beklädda med bilder från WSG (som jag jobbar på) och texten ”Yohannes, 12 år, slav”, blev responsen den omvända. Aldrig har partnerorganisationen fått in så mycket pengar som då, utan att anklagas för varken osmaklig reklam eller kränkning.

Om jag inte trodde på potentialen i biståndsfinansierade lokala organisationer skulle jag inte jobba kvar. Jag tror det kan fungera och jag tror att det kan bidra till något positivt både för givaren och mottagaren. Men först; fördomar som måste ifrågasättas, nå insikter om vårt ansvar och begränsning, kämpa för en människosyn värd namnet. När vi börjat där kan det vackra i viljan att dela med sig förhoppningsvis börja synas.

2 tankar om “Om att se människan

  1. Amen!! Så viktigt att gå bort från offerbeskrivningen! Det krävs ett skift i mindset. Men den stora utmaningen är: HUR får vi människor att ge pengar? Hur får vi människor att tänka bortom den egna bekvämligheten?

    Träffade en företrädare för en biståndsorganisation som sa ”folk behöver bli berörda och få höra om de här enskilda personerna för att ge, annars drabbar det aldrig folk” Jag höll inte med, med organisationspersonen hade svårt att se till mina argument. Hon såg inget annat sätt.

    Så hur gör vi?

  2. Pingback: Bilden av människor | En sida av Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s