Om personer som tigger

När jag närmade mig mataffären fick jag en klump i magen; tänk om hon är där. Hon, en av Piteås väldigt få tiggare, som brukar sitta utanför affären där jag helst handlar. I Addis Abeba mötte jag tiotals tiggare varje dag. Här vet jag bara en, som inte kan försvinna i en anonym skara av människor med utsträckta händer.

Ibland får jag frågan om hur man ska bemöta människor som tigger, svaret blir oftast att jag inte vet. Problematiken i Etiopien är så annorlunda den i Europa att jag inte törs direktöversätta de lärdomar jag gjorde där utan att först lära mig mer om situationen här. Men en princip överger jag inte:

Jag vill aldrig ge pengar utan att se personen i ögonen.

I mötet med någon som så tydligt är i en beroendeställning kommer den obehagliga känslan snabbt och det är lätt att bedöva obehaget med hjälp av några mynt, lite mat eller vad som helst. Att se i ögonen, säga hej, fråga hur personen mår, är för mig ofta det svåraste. Men jag är av åsikten att en människa aldrig är ett behov, hon är alltid en människa. Och därför vill jag inte bemöta, och tro mig göra något åt, behovet utan att bemöta människan.

Föd barn!

Elin, varför föder du inte ett barn? Du är ju gift, eller hur? Och pengar har du också, så du kan ju skaffa barn utan problem. För oss som är fattiga är det annorlunda, vi blir gravida och så blir allt bara komplicerat. Men du Elin, kom igen nu!

Hon, en tjugonånting småbarnsmamma som försöker få livet att bli någorlunda drägligt trots att barnuppfostran i kombination med beslutet att lämna prostitutionen lätt kan te sig rätt mastigt. Om hon hade tur är barnets pappa en före detta pojkvän som kanske gav henne åtminstone några ljusa minnen, om hon hade otur var han inte det. Oavsett vad säger hennes ord ganska mycket – förutom det faktum att många etiopier börjar tjata barnafödande dagen efter bröllopsdagen så avslöjar det synen på pengar. Både hennes och min egen.

Hennes, allt löser sig bara man har pengar. Har föräldrarna bara ett saftigt bankkonto blir barnen gulliga minipersoner som beter sig väl vart man än går – hur som helst har de i alla fall mat på bordet. Med den synen på livet och pengar är det lätt att ge upp allting och tålmodigt vänta till den dag då cashen rullar in och löser alla problem. Min egen reaktion på hennes uppmaning är att hon är alldeles för naiv då hon tror att allt i livet avgörs av privatekonomin. Varför? Jag aldrig gått i hennes skor, jag har aldrig upplevt hur det är att ansvara för ett barn utan att ha någon inkomst. Så därför sätter jag större hopp till kärlek och vis barnuppfostran än pengar, även om min erfarenhet är baserad på fall där pengarna ändå fanns tillgängliga.

Med andra ord, naiviteten förenar oss – vi har bara kommit till den från olika håll.

(Den tydliga ökningen av graviditetsrelaterade inlägg kan ses som hejarop till Hanna och Jonas som antagligen sprängs av otålighet just nu.)

Om att våga se problemen

Risken att ta steget att försöka se de verkliga problemen, det mänskliga bakom fattigdomen, är att vi sannolikt kommer få se situationer som inte är så olika våra. Individer som inte är så olika mig. Och då förstår jag också att det inte är mycket till hjälp att trycka en hundrabirrssedel i handen på min gelike. Det är så otroligt mycket svårare, så otroligt mycket mänskligare än så.

Fattigt eller rikt

Många européer reagerar på det faktum att få etiopier är medvetna om den extrema fattigdom som finns i denna stad, när det i själva verket handlar om något så enkelt som förhandsinformation. En norsk, svensk eller Bellman vet på förhand att Etiopien är ett fattigt land, så vad ser de? Fattigdom. En genomsnittsetiopier som pluggar på universitetet, jobbar på kontor eller driver ett företag vet att Etiopien är ett land som utvecklas, så vad ser de? Utveckling.

Många av mina arbetskamrater har vuxit upp med både skola och hem, och för dem var det först när de valde att arbeta med fattiga människor som de började röra sig i stadsdelar som de inte hade haft anledning att besöka tidigare. Till skillnad från turistgrupper som ofta söker upp just dessa, de allra fattigaste områdena, under sina dagar i Addis Abeba. Skulle man möta ett lite skitigt och dammigt barn i sommarsverige skulle slutsatsen naturligtvis vara att ungen har gått lös i sandlådan, men när det skitiga och dammiga barnet kommer gåendes på ett etiopisk stig är ungen så extremt fattig att det tåras i ögonen.

Visst finns det också andra faktorer, som att europén har en helt annan materiell standard att jämföra med, men ibland blir jag i ordets rätta bemärkelse chockad över hur någon, mitt bland husbyggen och välutbildade människor, bara kan se en sak; fattigdom.

Ovan ytan

Det som i det svenska samhället göms inuti ligger i denna stad utanpå, allt syns så mycket. Om någon nyligen har förlorat en närstående råder ingen tvekan om huruvida personen i fråga sörjer, kläderna är svarta och den traditionella sjalen läggs på ett speciellt sätt över huvudet. På begravningen stängs gatan av för sorgehus, där gråt och klagan hörs långt ifrån. På sjukhusen sitter män och kvinnor insvepta i vita filtar, att de är på rätt ställe behöver ingen tvivla på eftersom smärtan, tröttheten, illamåendet inte stängts in i något rum men får snällt vänta på sin tur. I  ett köpcenter har en man rullat fram sin röda matta  och ber mot Mekka och överallt i staden kan protestanter, ortodoxa och muslimer lätt identifieras; klädsel, dekorationer och musik i minibussar eller bara sättet man pratar på. Jag har hört att det finns fattigdom i Sverige, men har sällan sett den. Här gömmer den sig aldrig i en lägenhet, här finns den alltid framför dina ögon.

Om jag hade pengar

Fyra rosa plaststolar, tre mot en. Nio tjejer kommer in för att sätta sig i den ensamma stolen och en efter en svarar de på frågor som ska hjälpa oss ta beslut om vem som ska få en plats i årets Deboragrupp. Namn, ålder, födelseort, eventuella barn – vissa frågor går snabbt medan andra kräver mer eftertanke.

Varför började du med jobbet du nu jobbar med?

Ett snabbt andetag, sen kommer svaret, fattigdomen kläs i ord. Jag hade inga pengar. Jag jobbade på ett café men pengarna räckte inte till både hyra och mat. Sen var det en kvinna som gav det här förslaget och jag sa nej, men sen efter ett tag märkte jag att jag inte hade något alternativ så jag började ändå.

Om variation och pengar

På avstånd – i facklitteratur, på TV, i filmer – kan fattigdom verka rätt enhetligt. Enkla problem med enkla lösningar, och så väldigt ofta verkar det handla om unga tjejer och så väldigt sällan om medelålders män. Verkligheten är som alltid mer komplex, de problem man vill förstå visar sig alltid innebära så mycket mer än man tidigare trott.

Hemlöshetsproblematiken är ett tydligt exempel; i Sverige fick jag lätt för mig att ”gatufolket” är en massa människor som bor i kartonger och äter sopor, när en bostadslös person antingen kan vara en tonårig kille som går i skola och har gymkort eller en blind trebarnsmamma som tigger. Samma sak med prostitutionen. Addis Abeba är en stad med enorma klyftor, vilket också visar sig bland de prostituerade. Vissa håller till på finare gator, där de kan tjäna 800 birr (320 kr, en hyfsad månadslön) på en kväll och på så sätt hålla sig ifrån jobbet tills pengarna tagit slut och plånboken behöver fyllas. Andra tillbringar varje natt i gränder av lägsta standard och tjänar inte många ören per man.

Det lutar åt att den blivande Deboragruppen till stor del kommer utgöras av tjejer från den lyxigare delen av prostitutionsskalan, vilket betyder att vi måste vara mer tydliga än någonsin när vi pratar om pengar. Som min kollega så klockrent uttryckte det till några av tjejerna; Pengar kommer inte att lösa era problem – ifall de kunde det hade ni redan nått perfektion.