Blöjreklam äckligare än blöjinnehåll

Blöjmärket Libero är verkligen på hugget när det kommer till att få havande kvinnor på kroken – de fattade typ att jag var gravid innan jag visste det. Det är gratisprover i mängd, i sällskap av böcker och häften som ska hjälpa den nyblivna föräldern på traven (och få honom eller henne att köpa lite mer av just Libero). Till exempel den 40-sidiga Goda råd inför de första veckorna. Den lär mig hur jag byter blöja, hur jag masserar mitt barn och att nyfödda kan sova 14-20 timmar på ett dygn. Men någonting känns lite konstigt i den där lilla boken, förutom att den egentligen är en förklädd reklamannons. Nämligen att det är nio bilder på föräldrar; åtta kvinnor och en man. 13 bilder visar ett barn med ett par vårdande händer och alla dessa händer ser väldigt kvinnliga ut. Kanske är det mycket begärt av ett blöjföretag att tänka lite längre, men med tanke på hur många föräldrarookies som får denna i sin hand är det ju märkligt att det enda vi får se mannen göra är att ha ett par bebisfötter mot sin haka.

Och barnen då? Vita hela bunten.

Om att se människan

Det finns mycket som är vackert i viljan att hjälpa och en klar styrka i att våga be om hjälp. På så sätt är bistånd i form av penningtransaktioner från organisationer och individer något positivt.

Problemet uppstår när fantasin ska praktiseras i verkligheten – det problemet tvingas jag möta så gott som dagligen. Med mig bär jag en massa föreställningar om världen och min plats i den, föreställningar som skapats av faddergalor, kurslitteratur och biståndsreklam. Jag är den som ska hjälpa och personen bredvid mig är den som behöver hjälp. Bara jag ger av mig själv och framförallt mina pengar blir allt bra. Där börjar bistånd bli komplicerat. Problemet förstoras, lösningen förenklas. Biståndsorganisationer fungerar lätt fördomscementerande, vilket gör det svårare att faktiskt hjälpa, att faktiskt se individen och uppmuntra, plocka fram allt det hon redan har. Om jag ser en ensamstående arbetslös mamma som ett hjälplöst offer och hennes enda räddning är jag själv är förhållandet skevt redan innan vi påbörjat den så kallade hjälpen.

Om organisationen Friends (som min vän Malina jobbar på) skulle tapetsera Sverige med affischer föreställande ett ledset ansikte och texten ”Johannes, 12 år, mobbad” hade Friends förmodligen förlorat allt förtroende hos – och därmed också pengarna från – det svenska folket. Varför? De har ju motarbetat sig själva, häng ut och kränkt en minderårig individ. Men när nästan hela Sverige fick se reklampelare beklädda med bilder från WSG (som jag jobbar på) och texten ”Yohannes, 12 år, slav”, blev responsen den omvända. Aldrig har partnerorganisationen fått in så mycket pengar som då, utan att anklagas för varken osmaklig reklam eller kränkning.

Om jag inte trodde på potentialen i biståndsfinansierade lokala organisationer skulle jag inte jobba kvar. Jag tror det kan fungera och jag tror att det kan bidra till något positivt både för givaren och mottagaren. Men först; fördomar som måste ifrågasättas, nå insikter om vårt ansvar och begränsning, kämpa för en människosyn värd namnet. När vi börjat där kan det vackra i viljan att dela med sig förhoppningsvis börja synas.

Reklam

När vi möts av reklam i olika former vet vi oftast hur den ska bemötas med kritiskt tänkande. Vi vet attvåra vanliga glas inte kommer förvandlas till kristall om vi bara använder rätt maskindiskmedel, vi vet att vi inte kommer se ut som tjejen i reklamen bara för att vi köper en viss mascara. Redan innan jag var tonåring fick jag lära mig att analysera reklam, och strax därefter växte hela det svenska samhällets medvetenhet om hur bildredigering ska få oss att konsumera mer.

När reklamen antar denna form är läget plötsligt helt annorlunda. Det kritiska tänkandet förvinner, känslorna tillåts ta över. Biståndsreklamen fungerar precis som vilken reklam som helst; en grovt förenklad och putsad bild av verkligheten. Den enda skillnaden från övrig reklam är att biståndsreklamen visar en försämrad bild; döda föräldrar, total misär, barn vars olycka hängs ut tillsammans med både namn och bild. Och såklart erbjuds också en smidig lösning: organisationen som lagt miljontals kronor på lite tv-tid och som vill att du ska ge pengar till dem.

Afrika är mer än bara fattiga barn, det finns enormt många lokala insatser och ofta en rad olika faktorer som påverkar en människas situation – inte bara en eller två som biståndsreklamen får det att framstå som. Och problematiken med föräldralöshet är oerhört komplex då den innefattar allt från infrastruktur och familjepolitik till sjukvård och skola. Det krävs mer än 200 kronor per månad, mer än en organisations insatser för att få bukt med ett av de största problemen i ett land.

Engagemang och viljan att ge pengar eller att göra världen lite vackrare är stora saker, något som bör uppmuntras. Frågan är bara hur det görs. Och för oss framför tv:n gäller det att inte bara svälja den förenklade bilden, våga gräva lite i sanningen och mitt i reklaminslaget komma ihåg att Afrika är fullt av saker som vi i Sverige – hör och häpna – faktiskt saknar.