”Nej, hon är inte min sponsor”

Folk antar ibland att mitt och Tarikus förhållande är professionellt. När jag följde honom till ett sjukhus i Addis trodde någon att jag var hans sponsor. Nej, hon är min fru. En taxichaufför i Luleå frågade om jag var Tarikus översättare. Nej, han är min man. När min familj var på besök i Etiopien gick vi runt Lake Wenchi och vår guide undrade om Tariku var frilansare eller anställd av en turistbyrå, ifall de skulle kunna börja samarbeta. Guider emellan alltså.

Men när det står klart att vi faktiskt hör ihop går många igång på kulturskillnaderna. Några månader innan vårt bröllop berättade en svensk kvinna för Tariku om hur hennes släkting gifte sig med en sydeuropé. De skilde sig.

Under ett restaurangbesök i Shiromeda kom en skandinavisk kvinna som Tariku träffat förut till vårt bord för att hälsa på oss. Hon gratulerade till vårt äktenskap och sedan såg hon på mig och bytte till ett språk som Tariku inte förstod; Spännande att vara gift med en etiopier.

Oj vad svårt det måste bli med kulturen, sa våra vänner när vi tillkännagjort vårt förhållande på kontoret. På vilket sätt? frågade vi, fick inte särskilt många svar.

DSC_0063

5 tankar om “”Nej, hon är inte min sponsor”

  1. Du skriver väldigt intressanta och tänkvärda inlägg. Tack för att du skriver dem!

    Du är inte ensam med dessa erfarenheter. Jag känner mycket väl igen mig i det du skriver (skrämmande mycket). Att människor har utgått från att vårt förhållande är professionellt i Sverige och utomlands. Jag har även fått bemöta många som kommenterat ”…vad svårt det måste bli med kulturen” och ”vad spännande med en afrikansk man”, gärna på sånt sätt så att min man inte ska förstå eller höra kommer fortfarande med jämna mellanrum.

    Detta med att ”det måste bli svårt med kulturen” har jag och min man inte märkt av ännu efter 5 år som vi varit i lag. När jag har funderat på varför (i brist på svar från människor som kommenterat detta) har jag kommit fram till att det kanske är för att vi sett mer likheter än skillnader och sett kulturen för vad den är utan att jämföra dem med den andra…

  2. Det är väl som någon sa: ”Man gifter sej ALLTID med en annan”. Och vanligtvis med någon från en annan släkt med andra uttryckssätt och traditioner. Så äktenskapets glädjeämnen och utmaningar är sej nog tämligen lika – och skilsmässor är ju inte precis ovanliga i ”intrakulturella” äktenskap, om man säger så. Sen tror jag att bästsäljare som ”inte utan min dotter” och ”Gömda” gjort många skrajsna för särskilt MÄN från andra kulturer än den svenska. (Att som man gifta sej med en tjej från en annan kultur räknas inte som lika riskabelt).

    Sen tror jag att det finns rätt märkliga färgläror i bakgrunden också. Jag vet – genom Axel B Svenssons 50-årsskrift om BV 1961) att det väckte stort uppseende när ELM-BV-missionären Regina gifte sej med sin Markus Ghermei under 1900-talets första hälft. Det accepterades, det var inte det, men det diskuterades i orimlig grad, som om det vore konstigt om än kanske inte obibliskt. Och jag har själv som litet barn (på 1970-talet) hört en äldre EFS-predikant (född på 1800-talet) i närmast viskande ton säga ”men jag tror inte det är riktigt bra” (att gifta sej med någon av annan hudfärg). Han styrkte dock inte sitt påstående med några bibelord och verkade ju själv tycka att hans egen ståndpunkt var lite pinsam (eftersom han sänkte rösten så).

    Gud välsigne er! Malin har rätt: bilden är verkligen fin!!!

    Andreas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s