2013

Tvåtusentretton inleddes i Addis Abeba, medan Johanna och Elof fortfarande var på besök. Då menade jag att 2012 var mitt livs mest händelserika år och aldrig kunde jag ha anat att jag ett år senare skulle skriva motsvarande blogginlägg i en lägenhet i Piteå med min son sovandes på vänster arm.

Året har präglats av tre stora förändringar; Tariku sa upp sig från sin tjänst på WSG, vi flyttade från Etiopien till Sverige och Esaias kom.

Första halvåret jobbade jag på Debora, där vi försökte förfina våra arbetssätt och åkte till Sodere för att ha trevligt och prata om framtiden. Projektet var på sätt och vis en lugn ö i ett stormigt hav och vi lyckades oftast att hålla fokus på tjejerna istället för på de moln av frågor som svävade över organisationen – ibland gick det sämre. Efter vår flytt till Sverige har många förändringar genomförts, med bland annat nya styrelser för både WSG och HCE samt en större medvetenhet hos partnerorganisationerna.

Det fanns också dagar då jag inte kom till jobbet, dagar då jag stannade hemma och försökte häva graviditetsillamåendet med fryst päronsaft. Jag mådde rätt dåligt hela våren och har även varit sjuk de senaste två månaderna, vilket är en ny erfarenhet för mig. Fruktansvärt och lärorikt på samma gång, och en stor skillnad mellan att vara sjuk i Shiromeda och i Piteå. Där fanns det alltid folk i närheten, och det är fantastiskt hur andras närvaro kan göra en piggare.

Under hösten fick jag jobba som inspiratör för internationell mission, jag stortrivdes med att kunna bearbeta åren i Etiopien och träffa människor runt om i Norrbotten. Då var jag fortfarande rätt sverigepeppad, allt i enlighet med ett kulturombytes olika faser. I december kom den påföljande vändningen och nu hörs etiopisk musik ur våra högtalare medan vi pratar om livet i Addis Abeba med något drömskt i ögonen. Vid det här laget har jag gått igenom dessa känslostämningar några omgångar och tar det med ro även om jag kan sakna Tarikus familj så det gör ont.

Med Esaias kom nya känslor, utmaningar och frågor. Livet har blivit så mycket mer, och jag förundras över att till och med jag är förmögen att sätta en annan människas behöv framför mina egna. Jag trivs med min lilla familj i denna märkligt mörka del av världen och ser fram emot ett år som förhoppningsvis är fullt av helt vanliga dagar.

Om relationer

Relationer, familj och äktenskap har jag länge betraktat som något instängt och tråkigt, det som händer innanför husväggarna och i värsta fall får drivna kvinnor och män – framförallt kvinnor – att passiviseras kring ett fredagsmys som varar i femtio år, tills barnen flyttat ut och man kan börja bry sig om omvärlden – det som verkligen spelar roll – igen. En kompis sa åt mig att om jag funderar på att bo kvar här i Etiopien och jobba med människor kanske det vore bra att hitta en man att leva med? Nä fy tusan, jag klarar mig bättre själv, tänkte jag, medan jag log artigt mot min välmenande vän.

Sen hände någonting. Vad och när förblir oklart, men plötsligt började jag se ett mönster. Alla tjejer som jag pratar med på jobbet börjar sin livshistoria med att berätta om sin familj, vad som gick fel där. Jag fick nåden att lära känna gifta par som inte tryckte ner varandra djupare ner i soffan, utan pushade varandra att gå ut ur sitt hus och tjäna andra på ett sundare sätt än tidigare. Dessa briljanta kvinnor på kontoret som verkar få mer kärlek för andra barn efter att de fått barn själva, vad beror det på? Och kanske kan två bekämpa osund individualism bättre än en?

Att upptäcka det var egentligen lika stort som att upptäcka vem jag ska leva med, för om jag inte insett att tvåsamheten kan ge mig, oss, vackrare syften, mer ork och bättre motståndskraft hade jag nog aldrig tagit det steget.

(Insikten firar vi med en ny bloggkategori!)