Den stora flykten

Under åren i Uppsala var det hemskt många avsked. Någon som flyttade till Örebro, en annan till Australien medan New York lockade en tredje. Indien, England och Göteborg – Uppsalavännerna verkade vara överallt hela tiden, med den naturliga konsekvensen att man var tvungen att säga hejdå stup i kvarten. Studentstadens flyktighet tärde på hjärtat och men det finns ju mail blev hoppet vi höll oss fast vid när världsdelarna väntade på vår ankomst.

Också jag tog min examen och mina väskor till ett annat land, en annan stad. Trodde att jag lämnat de flyktiga dagarna bakom mig, för att istället upptäcka att jag bara bytt ut en slags flyttbenägenhet mot en annan. I Addis Abeba är det få som flyttar till Tyskland för en termins studier. Men det är desto fler som hoppas, längtar och ber för den dag då de äntligen får lämna Etiopien för något bättre, livet i väst. Och för väldigt många kommer faktiskt den dagen då de får ett stipendium eller vinner lotteriet vars högsta vinst är ett visum till USA. I sitt hemland lämnar de familj och vänner som inte kan trösta sig med orden vi håller kontakten, men som på obestämd tid är en familjemedlem eller vän fattigare. Få återvänder, få har råd att återvända och om de lyckas tjäna lite pengar skickar de hellre hem några dollar än att sätta sig på flygplanet tillbaka till Etiopien.

Nu har ytterligare en av mina etiopiska nära vänner vunnit det som jag ser som nitlotten, eftersom hon måste lämna nära och kära för att slita i ett land vars språk hon inte kan. Så vad gör man? Jag gråter några tårar, försöker vara ärlig och längtar till den dag då vi alla är på samma ställe – och stannar där.

Förändring

Det är så väldigt lätt att förändras. Att börja komma för sent och inte planera något förrän i sista stunden, komma på sig själv att betälla injera till middag fastän injera har inmundigats varenda måltid den senaste veckan. Ljust och fräscht överges till förmån för allt på samma gång och Gud tycks bara bli större och större och större. Förr sa jag ofta att det skulle bli skönt att vara en lång tid i Etiopien, få en riktig vardag och slippa tänka i termer av ”en månad har gått, tre månader kvar”. Och så blev det ju också – med besked.

Jag tror det är klart för de flesta av er, att jag inte har tänkt göra slut med Etiopien efter den här omgången. Inte med Sverige heller för den delen, då jag har som målsättning att fortsätta leva detta dubbelliv. Fortsätta denna kulturella förändring där slutresultaten troligen blir en otroligt underlig person som inte vet hur hon ska bete sig någonstans. Men det är det värt.