Fåglarna har slutat sjunga, kvällarna har blivit något mörkare och ungefär nu börjar jag inse att vi ska stanna här. Hur annorlunda det är. Att flytta till Etiopien var och förblev något av ett hafsverk, för allt kunde göras mer eller mindre spontant. Det räckte att ta ut pengar från svenskt bankkonto i etiopisk bankomat och betala hyran kontant, det var så det fungerade och det var det jag vande mig vid. Här får jag en räkning på nästa månads hyra innan jag har fått flytta in i lägenheten.
Februari 2011 var en något komisk månad, åtminstone om man ser i kalendern jag då hade. Ena veckan var sönderklottrad med tider att passa; tvättid, lunchmöten, lektioner, tågtider. Andra veckan var blank, för då var jag i Addis Abeba. Innan hade jag fått hjärtklappning av att tänka på ett kalenderslöst liv men väl på plats i Etiopien tycktes det mest komiskt att skriva ner vad som skulle hända. Igår gick jag tillbaka till kalenderlivet då jag insåg att mina väl utspridda att göra-lappar inte kunde få mig att minnas allt.
Sverige är ett nytt land, Etiopien likaså. I Addis Abeba är det ofta tillrättalagt, nedtystat. Jag har några nära vänner som försöker säga som det är men också de är påverkade av vinklad media. Väl i Sverige tillåts en annan bild träda fram, om mänskliga rättigheter och demokrati. Stundtals målas den endast i svart och blir en stor kontrast till gamla arbetskamraters facebookuppdateringar om hur underbar Meles Zenawi faktiskt var.
Tankarna blir många och jag funderar på hur jag ska kunna bibehålla någon slags balans mellan de två hemländerna. Eller om det kanske är mer värt att fokusera på det enda sanna, eviga, hemlandet istället.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 