Fasta

Att i 40 dagar före påsken avstå från Facebook, Twitter eller TV verkar inte ha slagit igenom här. Vad som däremot gäller för de flesta ortodoxa kristna är att äta vegetariskt. Då köttbodarna slår igen och det blir svårt att hitta fräscht kött är det också många andra som slopar köttätandet innan Jesu korsfästelse. Helt okej för mig!

Morgonens påminnelse

Herre, upp i himlen räcker din nåd,                                                                                                   din trofasthet ända till skyarna.

Psalm 36: 6

Att förspillas i onödan

Försökte återkoppla mig mot omvärlden genom att gå in på Dagens Nyheters hemsida, men som vanligt kollade jag mer på bilder och skummade rubriker än att faktiskt läsa artiklarna. Hursomhelst fastnade mina ögon på detta:

Nej, jag tänkte inte på hur sjukt det är att folk har råd att slänga ätbar mat eller hur chokladen lyser med sin frånvaro i denna stad. Istället måste jag ha fått något religiöst i blicken då jag insåg att det här är ju helt sant – om vi bara byter ut chokladen mot människan. Den för tillfället största frustrationen i mitt liv är inte kulturkrockar eller språkförbistringen utan det faktum att så många liv förspills i onödan. Många utvecklingsteorier går ut på att fattigdom inte definieras av brist på pengar, utan brist på valmöjligheter. En vanlig dag möter jag inte särskilt många uppsvullna magar, men hela tiden påminns jag om att människor inte har några alternativ. Kvinnor som kanske hade varit underbara företagsledare står och bakar injera dagarna i ända. Män som kanske hade varit pedagogiska mattelärare gräver ett dike. Valmöjligheterna lyser med sin frånvaro, och människan förspills i onödan.

Officiellt och inofficiellt

En etiopier flyttar till de Förenta Staterna i väst och enligt all sannolikhetslära befinner sig denna person på någon hamburgerkedja och vänder hamburgare. På Facebook kommuniceras dock något annat, nämligen vräkiga bilar, gigantiska tv-apparater, guld och gröna skogar. För självklart har även denna emigration resulterat i rikedom och lycka.

En svensk flyttar till världsdelen i syd, åtminstone för några månader, och mest troligt är syftet att ”hjälpa till”, jobba gratis. Men eftersom volontärarbetet är begränsat gällande både ansvar och tid måste ju också fritiden fyllas med något vilket ofta blir fina caféer, poolbesök och allmänt finliv. Av någon anledning är det ändå arbetstiden med dess ädla syften som visas för allmänheten. Det är jobbigt, skitigt men å så fantastiskt att få krama smutsiga barn. Att sitta på fräscha restauranger rimmar nämligen inte så bra med den allmänna uppfattningen om volontärarbete i Afrika.

Låt mig illustrera denna allmänt vedertagna sanning. Lyckad volontär år 2008:

Mindre lyckad volontär år 2012:

Kära Etiopien

Här går jag nästan varje dag och mest av allt gillar jag att se bergen i horisonten för att påminnas om vilket land jag har lyckan att bo i. Det land som också kan se ut såhär:

Då Malawi fick nog

Madonna ville bygga skolor i Malawi, Malawi fick nog. Det finns en massa godhjärtade människor världen över, kända som okända, och av någon anledning finns det hemskt många som resonerar utifrån ickelogiken medkänsla = mandat. Förstå mig rätt, att gråta med dem som gråter är beundransvärt, att faktiskt vilja göra någonting gott för andra människor likaså. Men bara för att jag gillar att ta skogspromenader behöver det inte betyda att jag vet hur skogen ska skötas. Jag kan hata depressioner men ändå inte ha en susning om hur depressioner ska behandlas. Du eller jag eller Madonna kan gråta floder över outbildade flickor i Malawi, men fortfarande vara lika ovetandes inför vilka behov som är störst eller vilken lösning som egentligen är bäst för det lokala sammanhanget. Lindiwe Chide, talesperson för Malawis utbildningsdepartement kommenterade saken:

Hon har inget mandat att bestämma var en skola ska byggas eftersom hon inte känner till våra behov eller var vi vill ha nya skolor. Hon borde först ha rådfrågat oss och ansökt om tillstånd innan hon satte igång.

Ett-noll till Malawi, eftersom eftertänksamhet alltid belönas.

Nya ögon

När blicken ska vändas mot Gud innebär det många omställningar. Nähä, det här med att ha en schyst fasad var kanske inte så viktigt. Jaha, ärliga relationer var kanske viktigare. Och så fortsätter det genom livets alla områden – pengar, kommunikation, fattigdom, kärlek och planering ska gås igenom, med nya ögon. Krockar och känslor av nyvunnen frihet om vartannat, ibland på samma gång. Att det bara känns underbart och fint och fridfullt ska jag inte påstå, då hela ens inre genomgår en kulturell konvertering kommer kulturchocken som ett brev på posten. Va, är det viktigare att be än att jobba? Varför skulle det ge mer att lämna sitt liv i Guds händer än att planera själv? Man – jag – kan ju tycka att såhär tio år efter mitt beslut att satsa på Gudgrejen borde jag ha vant mig vid att allt i Guds rike är lite upp och ner, men icke. Tydligen är det en ständig förnyelse. En ständig fascination av att Gud förmår så sjukt mycket mer på en sekund än jag någonsin skulle kunna åstadkomma under hela mitt liv, till och med om jag får leva hela den svenska medellivslängden. Det fina i kulturchocken är ju att han vet vad han gör, Gud.

Pelargonpepp

Vid första anblicken framstår alla dessa plastblommor på etiopiska restauranger och i etiopiska hem som något märkliga, och ens svenska hjärnhalva kan lätt få krukväxtabstinens. Men ibland tar det etiopiska förståndet över och tänker att det är ju bara att gå ut för att bli bougainvilleaboostad, amaryllisattackerad eller pelargonpeppad.

Om rättvisa och familjepolitik

I många år har jag gått och irriterat mig på personer vars uttalade hjärtefråga är familjepolitik, undrat vad samhällsengagemang egentligen ska innebära och ifrågasatt vad som är poängen med att grotta in sig i äktenskap och principer för barnuppfostran medan fattigdomen fortfarande existerar. Tills jag insåg att kopplingen mellan hemmet och världen är så tät att det egentligen är samma sak.

I kontakten med prostituerade, barn som tvingas jobba under vidriga förhållanden eller bostadslösa finns det nämligen ett väldigt tydligt mönster; problemen börjar i familjen. En pappa som stack, en mamma som dog eller en pojkvän som kastade ut sin tjej då det visade sig att hon var HIV-positiv. Ofta brist på pengar, men desto oftare brist på kärlek och kommunikation.

Så står jag där med mina politiska principer mitt bland orättvisor som talar ett väldigt tydligt språk. På samma sätt som det är rätt patetiskt att försöka bistå en törstig människa genom att badda personens hals med en fuktad bomullstuss känns det rätt löjligt att ignorera behovet av hela familjer i mötet med problem som har sin rot i ohälsosamma relationer. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta, men de så kallade rättvisefrågorna börjar alltid i familjen.