Om Etiopienlängtan

Den är här för att stanna, denna ihärdiga längtan till Etiopien. Som en kär vän, bästa godissorten, nysnö. För jag längtar inte bort härifrån, jag längtar bara efter lite mer av det där. Spontaniteten i vardagen, förvåningen när man inser att de flesta etiopier tolkar en gäspning som att man är hungrig. Avokadojuice, att hålla handen med vemsomhelst, vår fina kyrka.

Under en några svåra veckor i slutet av förra året tänkte vi extra mycket på den etiopiska landsbygden och vilka små möjligheter kvinnorna där har att få vård, hjälp eller bara tiden att sitta ner en stund. Det berättade jag för en person jag känt i ett par dagar, varpå hon fick stora ögon och sa åt mig att inte må dåligt över det. Jag blev fullkomligt ställd, för det är ju helt tvärtom! För hur absurt den än kan verka hjälper kopplingen till Etiopien mig att se lite mer sunt på saker och ting; vad som är viktigt och vad som egentligen är rätt onödigt att ödsla energi på.

Med några månaders distans kan jag även sakna det jag tidigare blev irriterad av; långsamheten, dålig ljudkvalitet och livliga grannar. För att inte tala om den konstanta doften av berbere och kaffe!

Så jag fortsätter att leva mitt liv i Sverige, med försök att inympa lite av det liv som jag också älskar så mycket. Sundare (livssynen) och osundare (musiken).

Skit och seger, sista dagarna

De sista dagarna i detta land bjuder som vanligt på en kavalkad av känslor. Plötsligt ter sig kulturskillnaderna ofantligt stora, jag irriteras över ineffektivitet och höga ljud och synen på pengar som de senaste veckorna verkar så väsensskild min egen. Samtidigt njuter jag för fullt. Att en vanlig torsdag kunna äta ute både lunch och middag utan att bli det minsta ruinerad men däremot jättemätt. Traditionella låtar på radion, med hästgnägg och tuppar som extra ljudeffekt. Pratsamma busschaufförer. Och alla de där personerna i min närhet, som hälsar glatt på morgonen eller helt enkelt är favoriter i mitt liv.

Dubbelheten har varit vardag de senaste åren, förstärkts den senaste veckan och snart blir den till minnen. Som tur är finns både skit och seger i Norrbotten också.

Ämnen som helt plötsligt blev aktuella igen:

Hemlöshet
Pizzabottnar
Kilopriset på järn
Uttagsautomaters funktionsduglighet
Korruption
Dålig täckning
Regn

Tänk om, tänk rätt

Igår förklarade jag för en icke-etiopier att det i denna stad är en aktivitet per dag som gäller. Idag dricker jag te hos en kompis eller Idag jobbar jag eller Idag går jag till kyrkan.

Idag var Tariku och jag i kyrkan, sen satte vi oss i minibuss nummer ett, minibuss nummer två och minibuss nummer tre för att slutligen komma till ett ettårskalas där vi käkade injera och drack läsk. Sen, tre bussar för att komma hem, pusta ut i fem minuter för att plötsligt överraskas av ett gäng svenskar I SOVRUMMET (anländandet var i och för sig ingen överraskning, det är bara det att ingen etiopisk gäst någonsin kommer in längre än till vardagsrummet vilket fungerar som husesynsavvänjning). Det var Salts Outreach-grupp som var på besök, och de hade till och med tagit med sig cupcakes (kulturchock nummer två, saknade dock inte smaklös tårta med låtsasgrädde som är det vanligare alternativet på bjudningar av olika slag). De kom, vi fikade, vi bad, de gick (och flyger nästan exakt nu till Sverige). Några minuters fixande och sen kom familjen, den etiopiska. Vilken glädje att ha en familj på andra sidan floden! Vi åt injera tills vi inte orkade mer, då gick vi över till mjölkchoklad.

En aktivitet per dag? Inte denna söndag. Nu är huvudet tungt, hjärtat glatt och jag konstaterar att livet visst kan få vara lite hektiskt ibland. Men imorgon, då ska jag jobba. Bara.

Från ett nytt perspektiv: Zlatan

Samma restaurang som alltid, samma servitriser, samma meny fastän max hälften av alla maträtter finns att tillgå. Jag har beställt avokado och apelsin-juice, får avokado och guava inklusive en ursäkt. TV:n visar CNN, radions högtalare gör inte de etiopiska nyhetssändningarna någon rättvisa. ”Kolla, Sverige”, säger Fanny och jag gör som hon säger, kollar på Sverige. Fortfarande inget ljud, experter som artikulerar exalterat, citerade twitteruppdateringar. Och såklart.

Zlatan.

Dagarna, livet

För två veckor sen satt jag med en vän på ett café och sa att nu är livet allt bra intensivt, undrar hur det ska gå ihop.

Sen ökades intensiteten med några hundra procent. Livet tog tag i mig och påminde mig om att det aldrig går ihop.

För det är ju inget pussel, det är ett liv.

16 av mina favoritmänniskor är i Addis, i morgon bitti kommer 14 till. Det har slutat regna. Det är trafikstockning överallt. Vi skrattar och gråter och jag njuter av att se Etiopien genom andras ögon. Dagarna går alldeles för fort men är samtidigt evighetslånga, vi springer och fixar grejer och pratar politik. Allt betalas kontant, alltid. Några blir sjuka, de flesta blir friska. En kille går förbi mig och frågar om jag vill köpa refillkort till mobilen, jag säger nej och den unge mannen vänder sig till honom som blir min man i övermorgon och säger att han egentligen inte är en sån som jobbar med sånt här. Jag kommer på att jag bara har 11 cent på mobilen, han kommer tillbaka efter några minuter och jag frågar om han har ett refillkort för 100 birr. Solen bränner i våra hårbottnar. Det finns en svärta som gör att det vackra blir ännu vackrare, vi ber och jag stannar uppe så underbart länge fastän trafiken väckt mig klockan sju hela veckan.

Min blick stannar upp ibland, på en bank, i bussen, i sängen innan jag ska sova. Förundras över hur ännu en dag passerade utan att gå ihop. Men att den kunde bli så bra, ändå.