Vardag, välkommen åter

Efter månader av flyttkartonger och resväskor, tillfälligt boende och en ständig känsla av att vara på väg har vi nu fått landa. Väskorna som packades i vårt etiopiska hem får nu öppnas och sprida en doft av berbere i hela lägenheten – vår tvåa, vårt hem. Tariku och jag reflekterar en del över skillnaden, hur behagligt det är att bo när vi inte behöver oroa oss för kylan, vattentillgången eller elektriciteten. Lika härligt är det inte att sakna så det gör ont och tårarna sprutar, men jag lever ett självvalt dubbelliv.

Det är frukostfil och cykellås, regn som smattrar mot fönsterrutan (inte plåttaket), svenska för invandrare och växande mage. Vardagen vi för ett halvår sedan tog sikte mot är nu här, vilken otrolig tacksamhet. Igår körde vi med lånad bil till Jävre där jag predikade i Kustkyrkan och efter gudstjänstens slut var luften klar som den bara blir i september. Idag befinner sig solen bakom regntyngda moln men det går fortfarande lätt att andas. Disken får vänta en liten stund till, för här får vi nog stanna ett tag.

När jag kommer hem

Ju längre tid jag tillbringar i Etiopien desto mer inbillar jag mig att det är som i Sverige. Vi har ju ändå ett hus, varmvatten och spis, vi går på café ibland, vilket lyxliv vi lever. När jag då kommer till Sverige märker jag att skillnaderna visst var rätt stora och när jag kommer tillbaka till Addis Abeba försvinner alla tvivel. Det finns ju inga likheter överhuvudtaget.

Killen som på Arlanda fick specialeskort med rullstol och assistans fick när vi landat på Bole själv ta sig ner för trappan ut från flygplanet, med kryckor. Någon kommenterade skillnaden och de skrattade åt den plötsliga olikheten. Sen fortsatte den första dagen som alltid är full av samma frågor; är det alltid såhär mycket folk? Varför är det inga vita här? Hur har de egentligen tänkt med rondellerna när de ändå fungerar som vanliga fyrvägskorsningar?

Och den mest frekventa funderingen; Luktar det alltid såhär? Lukten som aldrig känns från dag tre och därför så starkt påminner om de senaste årens alla ankomstdagar. Luften är fuktig efter regnet och det luktar april 2007 eller augusti 2012. Men det är mars 2013 och känslan är lättnad snarare än spänning. Nu andas vi lugnare, samtalar mer och jag övergår genast till känslospannet som tycks dras till alla ytterligheter bara av att känna en doft av eukalyptus. Vi har haft fantastiska veckor i norr och just för att det har varit så bra blir jag lite förvånad över det egentligen självklara.

Att det är hit jag kommer när jag kommer hem.