Fem halvår i Addis Abeba

Detta inlägg skrev jag i juni och då internettillgången nådde sitt slut hamnade det bland utkasten istället för att publiceras den dag vi flyttade. Några månader har gått, men här kommer de ändå: sammanfattningen av mina fem senaste halvår.

Våren 2011 klev jag med nervösa steg av planet och fick stå på etiopisk mark efter tre år av olidlig väntan. Tariku mötte mig på flygplatsen och därefter följde tre månader av fältstudier, vilket mest kändes som en date med Landet jag trånat efter så länge. Studierna resulterade i kandidatuppsatsen Broken promises, om trafficking för exploativt barnarbete inom Etiopien, och allt runtomkring skänkte mig en oförskämt stor glädje. Jag vaknade med ett leende på läpparna varje morgon och de sista veckorna konstaterades att jag aldrig varit så lycklig som just den terminen. Inte ens hemresan kunde få mig på sämre humör, jag visste ju att jag skulle tillbaka.

Hösten 2011 var jag tillsammans med de superfina Maria, Julia och Gustav volontär för WSG/HCE via Salt. Jag började undervisa på Debora utifrån Alpha-kursen och tog mig vatten över huvudet när jag fick för mig att fylla alla luckor i projektet. Ingen själavårdare? Inga problem, det fixar jag! Förutom att jag inte fixade det, utan snarare hade en maratonvecka med samtal med alla tjejer som slutade med en helg då jag bara låg och grät. Inte jättesmart. Jobbade också en hel del på huvudkontoret vilket innebar en rätt hektisk vardag, ändå hann jag bli tillsammans med Tariku (viss fördel att han jobbade på samma ställe). Fick inte mitt visum förlängt vilket innebar en ofrivillig – men tydligt välbehövlig – resa till Sverige.

Våren 2012 var tiden då höstens destruktiva arbetsmönster skulle brytas, och de gjorde de också i och med att jag kapade lite av mitt ansvar på Debora. Arbetsbördan försvann dock nästan helt i och med att tjejerna flyttade ut, varpå jag bara hade vissa uppgifter på huvudkontoret kvar. Vid det här laget hade jag bott fruktansvärt länge på gästhuset och längtade enormt mycket efter yta och privatliv. Relationen med Tariku gav mig ett fönster in till den etiopiska kulturen och jag började längta till Sverige ibland – två stora steg mot att bli lite mer balanserad i synen på de två länderna. Vi förlovade oss i något som vi ville kalla skog och åkte på sverigesemester tillsammans.

Hösten 2012 kom jag tillbaka till ett regnigt Addis Abeba efter soliga sommarmånader i Sverige. Jag bodde i vårt rosa hus och Meles Zenawi dog. Tariku blev kroniskt sjuk, en ny Deboragrupp drogs igång, mina vänner och släktingar kom på besök och jag blev fru – allt detta under vad som kändes som ett år men i själva verket var typ en månad. Ändå var det en härlig höst då jag verkligen trivdes med att vara gift och njöt av att amarinjan gick bättre och bättre. Firade min första jul i Etiopien och fick äta upp det jag förut sagt om att jag inte bryr mig så mycket om högtider (vänta bara tills du sitter där på julafton, var det någon som sa) men blev också positivt överraskad hur bra det blev.

Våren 2013 fortsatte jobbet på Debora att flyta på bra, mycket tack vare fantastiska tolkar. I övrigt fortsatte framtidsfrågorna att fylla mitt huvud. Tariku och jag kom till Sverige för att fira mamma, eller kanske för att inse att vi borde bo närmare mamma. Och pappa och bröder och vänner och en massa andra grejer som vi helt plötsligt såg som väldigt bra alternativ. Vi lät beslutet ligga och sjuda ett tag, men när vi kom tillbaka till Addis insåg vi snabbt att det redan var färdigkokt. Anledningarna som tidigare hållit oss kvar i Etiopien fanns inte längre kvar och argumenten för att flytta till Sverige blev allt fler i kombination med en visshet; nu är det dags. Så har de senaste månaderna varit ett avsked till Addis för den här gången, bearbetning av allt som varit mindre bra under de senaste åren och en stor tacksamhet över att jag har fått bo här. Fem halvår i Etiopien – det bästa och det värsta, den mest lärorika tiondelen av mitt liv. Jag lyckades inte rädda världen men fick i alla fall lite längre hår och en man. Och så fullföljde jag mina uppgifter, så summan av det hela är att jag är nöjd, tacksam och redo för nya halvår. I Addis Abeba eller någon annanstans.

Om att trivas

I höstas vände min magtur – jag som alltid varit friskare i Etiopien än i Sverige fick sålla mig till ledet av nordbor som ligger hemma i olika former av magsjuka titt som tätt, ställa in jobb och tappa både energi och kilon. Vilket i sin tur gjort mig ännu lite mer tacksam över alla de gånger jag kunnat svassa runt på smutsiga lunchhak, strunta i att tvätta händerna och dricka kranvatten utan att bli sjuk. Och lite mer förstående inför vad det är som får en att trivas i ett land som detta, en insikt om att det varit förhållandevis lätt för mig. Jag har inga större problem med att bekanta står och håller min hand, jag är bekväm med att mitt i en tillställning behöva hålla ett oförberett tal och språk har alltid varit en av favoriterna på skolschemat. Hur skulle jag ha sett på Etiopien om jag tyckte det var jobbigt att duscha i kallvatten eller blev irriterad när folk ber lite yvigt? Eller om jag från första dag bott på en toalett?

På den oförskämt friska tiden

Trumfkortet

Jag är invandrare och det kan jag aldrig dölja. Ständiga påminnelser om att jag inte ser ut – är – som alla andra, ständiga påminnelser om att jag inte är en av dem.

Jag är alltid mer vit än jag är kvinna, mer vit än jag är volontär, mer vit än Shiromedabo. Utbildning, ekonomisk status eller kön spelar egentligen ingen roll alls när min etnicitet alltid gör sig påmind och tillåter mig att klättra på statusstegen, när min hudfärg gör mig välutbildad, rik och lite mer manlig än etiopiska kvinnor. Som Soran Ismail så briljant uttryckte det i sitt sommarprat i P1: min etnicitet trumfar alla andra kort.

De dagar det är som mest irriterande att få gå före i busskön (för att jag är vit) eller bara få lite extra mycket uppmärksamhet där jag går till jobbet slår det mig att jag så gott som aldrig blivit diskriminerad i negativ bemärkelse. Diskriminering är i sig självt negativt, det betonar skillnader istället för de många likheterna och markerar någon som Annorlunda. Men ändå. När jag får gå in på vilket fint hotell jag vill (för att jag är vit) tänker jag på vilken enorm påfrestning det måste vara om diskrimineringen – trumfkortet etnicitet – innebär att ens jobbansökan gallras bort, att ditt pass efterfrågas på tunnelbanan eller att du helt enkelt betraktas som lite sämre än resten. För diskriminering är inte roligt alls ens när du betraktas som lite bättre än resten (om du är vit).

Elin utan elen

Natten var allt annat än stillsam med blixtar som lyste upp hela sovrummet och åska som tillsammans med det våldsamma regnet gjorde det svårt att sova. Också strömmen försvann, och då vi har ett exceptionellt lyckat boende på områdena vattentillgång och el är det en situation jag är rätt ovan vid. Flera planer görs upp utan att kunna genomföras, för att de kräver en dator eller laddad mobil. Eller förmågan att kunna gå ut, vilket störs något av fortsatt spöregn.

Så jag påbörjade virkprojekt, skrev mailutkast för hand och löste soduko. Somnade, och vaknade när solen börjat gå ner. Precis då jag börjat fundera på var tändstickorna egentligen är kom den tillbaka, elektriciteten, och datorns laddare lyste upp. Vad var det nu som var så viktigt att göra?

Jag fortsätter sodukot i förhoppningen att jag ska lyckas påminna mig själv om vad jag egentligen hade tänkt göra de gångna åtta timmarna.

Mitt nya jag

I samma stund som jag kallade Addis Abeba hemma fick jag förutom att lära känna en ny kultur också ompröva det jag trodde om mig själv. Då den kultur jag nu tillbringar största delen av året i är så totalt annorlunda den jag växte upp i framstår mina åsikter som annorlunda än tidigare. I Sverige är det lätt att vara emot individualism då det ger rätt taskiga konsekvenser – ensamhet eller en känsla av frånkoppling från sitt sammanhang till exempel – men här är allt tvärtom då individualism knappt existerar. Och jag börjar vurma för individens roll, hennes rätt till integritet och det faktum att människor måste slå sig fria ibland.

Sverige, en massa konsumtion som får mig att blåvägra. Etiopien, så lite konsumtion att jag börjar tänka att lite utökad affärsverksamhet vore väl bra för utvecklingen? Sverige, en ständig kamp att sålla informationsflödet. Etiopien, måste få mer input, mer internettid. Sverige, panik på reklam som lyckas lura alla till ogenomtänkta inköp. Etiopien, panik på företag som inte lyckas förmedla någonting. Sverige, å så fint det vore att lära känna några grannar. Etiopien, härligt om vi kan få lite mer privatliv. Och hej så viktigt det plötsligt blev med näringslära.

Till denna omprövning finns ett stark bidrag, nämligen att jag här har svårt att passa in i något fack än ”vit” och därför har människor i min omgivning att dra slutsatser om vad jag tänker och tycker. En vän som jag känt i ett antal år berättade om en utställning om krigsmateriel; ”den kan du ju gå på om du är intresserad av krig och så”. Intresserad av krig? Jag? Först blev jag stött, sen byttes min förvånade min ut mot en glödlampa ovanför mitt huvud: hur skulle han kunna veta att jag inte är intresserad av krig om vi inte pratat om det? Han har ju ingen mall (typ freds- och konfliktstudent som röstar på Miljöpartiet, är med i Speak och går på studiecirklar om vapenexport) att placera mig i. Otroligt tidskrävande, samtidigt befriande att nya relationer slipper fördomar då ingen tar något för givet. Inte heller jag, numera – om än jag fortfarande vet att jag aldrig skulle sätta min fot på den där krigsutställningen.

Värmen, den eländiga

Februari, och jag tänker klaga på värmen.

På morgonen när jag går till jobbet påminns jag om känslan av att gå till stranden, men dit ska jag ju inte. Jag ska stå i busskö, sitta i en minibuss härligt uppvärmd av solen, genomlida ett möte i ett kvavt rum, sätta mig i nästa – ännu varmare eftersom solen nu står ännu högre – buss. Och så vidare, tills jag uttorkad och svettig och dammig kommer hem för att kasta mig över en kyld vattenflaska.

Värme i februari är kul om man får sitta i skuggan och dricka juice hela dagen. Det kan också vara härligt om man har tillgång till en pool, en sjö eller ett hav. Men att försöka leva ett normalt liv och tänka klart blir svårt, nästan omöjligt, i gassande sol.

Nu hade jag kunnat avsluta detta märkliga inlägg med klassikern ”men man ska ju inte klaga” eller liknande – men icke. Jag har ju redan klagat.

Dubbel förlust: Om tid

Förlust nummer ett: Mina första decennium på denna jord lärde mig att tid är pengar, att tid är ungefär det mest dyrbara jag har. Att använda ordet utmaning räcker därför inte till för att beskriva de (negativa) känslor som bubblar upp inom mig när jag måste vänta på allt, alltid. Bussen, mötet, bordet som skulle vara klart för två veckor sedan.

Insikten att jag blivit besegrad mjukas upp lite när jag förstår att den otroligt långsamma kassörskan inte vuxit upp i ett effektivitetssamhälle och att hon därmed är totalt omedveten om vilken skada hon åsamkar mitt inre. Förlusten tycks något oklar, bara för att senare cementeras när en motståndare – person som pratar i en tidszon och lever i en annan – ger mig svar på tal och därmed dödar allt hopp om vinst i denna kulturella strid; Du säger att tid är pengar, okej, så om jag ger dig lite tid, kan du göra pengar av den då eller?

Förlust nummer två: Erika hann skriva ”tid är pengar”-inlägget före mig.

Språk, språk, språk

Om mitt liv vore ett skolschema skulle ingen historia, matematik eller idrott få plats för det jag inte visste när jag flyttade hit var att jag valde Liv med Språkinriktning. Alltså att typ allt, typ alltid handlar om svenska, engelska och amarinja i olika kombinationer. Och om jag har turen att besöka eller få besök av mina svärföräldrar får jag extra språkstimulans; hadinja.

Till en början verkar det väldigt bra och kontrollerat – tre språk kan väl inte vara så farligt. Men då kommer Stora Språkmixern och gör språksylta av min tidigare rätt språkbegåvade hjärna. Det började med att jag slängde in något enstaka ord på amarinja när mitt engelska ordförråd svek mig. Sen gick det utför. Brant, fort, okontrollerbart. Och nu: säger jag något på engelska frågar jag mig själv om jag hade kunnat säga samma sak på amarinja, säger jag något på amarinja funderar jag på om det där verkligen var grammatiskt korrekt, säger jag något på svenska tänker jag att oj vilket konstigt språk det här är egentligen. Och när han jag lever med låter modersmålet hadinja ta över vet jag inte om jag ska bli glad över att amarinjan inte längre låter lika konstigt som hadinja eller bara lägga mig i fosterställning i ett hörn och hyperventilera lite.

Livets hårda skola. Och det finns inte en enda språkfri timme.

Vill du vara min kompis?

En av de absolut största välsignelserna i mitt liv är mina vänner. Vännerna jag skrattar och gråter med, de som inspirerar, utmanar och gör livet så sjukt mycket bättre. Men nu, i livet på andra sidan Medelhavet, gör det väldigt ont att inte längre bo i cykel- eller i alla fall tågavstånd från de härligaste personerna jag vet – att inte kunna dela vardagen med kompisarna har varit och är den största utmaningen. Hur bygger man upp ett nytt socialt nätverk i en ny stad, i en ny kultur?

I mitt Addis-liv är det väldigt lätt att hitta en vän, om jag vill prata en stund i minibussen eller diskutera huruvida det är bra att åka till USA. Att hitta människor att dela livet med, att kunna gråta ut hos eller skratta högt med, det är däremot svårare. Jag antar att en umgängeskrets inte uppstår av sig själv, inte heller här hur socialt livet än verkar. Det tar tid att bygga förtroenden, rutiner, hitta personer man funkar med – kanske extra lång tid när man är lite väl ljushyad och ens amarinja inte alltid vill samarbeta med en.

Jag kan verkligen inte göra anspråk på en snabb och enkel lösning, men efter ett par år som invandrare vet jag vad som är att föredra i jakten på ett sunt socialt liv. Att lära känna etiopier genom andra blonda volontärer är inte på topplistan, bara för att det ofta är rätt tydligt att det inte är mitt intresse för hästar eller bokmärken eller matte som gör mig till kompisämne och relationen dör rätt snabbt eftersom dragningen till vita ofta går hand i hand med en längtan efter cash och visum – krasst men ofta sant. Att däremot satsa på att lära känna arbetskompisar, bekanta i kyrkan eller vanligt folk som råkar vara släkt med ens etiopiske man (om man nu har en sådan) kan nog aldrig gå fel. Mina bästa vänner här skulle aldrig ha satt sig bredvid mig i minibussen bara för att fråga om jag kan äta injera, men när vi väl blivit presenterade av gemensamma bekanta finns det inget vi inte kan prata om.

Addis Abeba är fortfarande inget Uppsala, men jag tackar verkligen Gud för att jag nuförtiden kan vara på väg till några vänner på middag och veta att vi kommer att ha en sjukt härlig kväll. Sanslöst mycket bättre än att säga ”yes, you are right, Sweden is very cold” till en okänd snubbe i bussen.

Förvirring i adventstid

Rent teoretiskt förstår jag att det snöar på vissa delar av jorden medan solen lyser på andra. Men ändå blir jag så väldigt väldigt förvirrad. Det enda som hjälper är att stiga upp kl 6, precis innan solen går upp, för att skapa känslan av att vakna upp till en mörk decemberdag. Men oavsett vad jag gör kommer solen och lyser och lyser och lyser i tolv hela timmar. Så det finns inget annat att göra än att glädjas åt att denna julmånad verkligen får bli fridfull i ordets rätta bemärkelse. Och julmusik med de bästa av texter kan jag ju lyssna på även i ett land som rent vädermässigt borde likna den första julen lite mer.