Ibland händer det att människor på gatorna jag går fram ropar ”Money!” när de ser mig. Och det är ju totalt orimligt. Jag är en offentlig anhängare av kollektivtrafiken, medan andra med mer pigment kör omkring i vrålåk som jag aldrig ens satt min rumpa i. Mina kläder är totalt intetsägande i jämförelse med tyget som klär etiopiska kvinnor i min ålder, och det finns uppskattningsvis två miljoner Addisbor med nyare mobiler än min Nokia som jag fick av en kompis 2009. Vad är det med mig som utstrålar rikedom?
Min hudfärg och endast min hudfärg.
Så vänder vi på steken, och Money ska bedöma Addis Abebas socioekonomiska standard. ”Det är ju så många som går utan skor här”, var det en svensk medelålders kvinna som sa. Än en gång; totalt orimligt. Visst går det ibland förbi en person utan något på fötterna, med det är ingenting i jämförelse med hur många människor som trippar omkring i fräscha sneakers, glittriga ballerinaskor, läckra lackdojor eller de obehagligt vanliga höghusen med platå och femtoncentimetersklack. Jag ser fler bara fötter i ett somrigt Sverige än i Etiopien. Men ändå är det någonting med detta land som – än idag – utstrålar barfotastandard. Åtminstone när Money är åskådare.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 