Dan före dan

Kvällen är sen och vår stadsdel är inbäddad i ett moln av rök, matos från alla de hushåll som febrilt förbereder för dagen som snart börjar; en måndag som enligt den etiopiska kalendern är juldagen. Från berget närmast oss hörs bönerna som kommer fortsätta hela natten, böner till honom vars födelse vi firar. Tariku äter en knäckebrödsmacka med kaviar och jag konstaterar att det är rätt fint att leva i denna stundtals kaotiska smältdegel av kulturer, tideräkningar och mattraditioner.

Imorgon väntar ätarmaraton och den sortens julfirande som är lite mer anpassad till denna miljö; kyckling istället för sill, popcorn istället för choklad. Men redan nu, denna rökiga julafton, vill jag önska er en god etiopisk jul!

Var välsignad, hejdå!

Om Sverige anses som sekulariserat måste Etiopien vara dess totala motsats. Gud är överallt, förutom på det sättet han även i Sverige är överallt. Bibelord i bussen, lovsång som spelas högt på gatorna och i varenda människas mun. Att säga Tack vare Gud mår jag bra är ingen sen att märka, men på sistone har jag blivit enormt peppad på hur folk kan tala välsignelser till varandra. Gud välsignelse dig istället för Ta hand om dig liksom, vilken bra grej. Eller kvinnan som kom in i en smyckesaffär och ropade lite halvhögt;

FRID TILL DETTA HUS!

Det hjärtat är fullt av talar munnen.

Fattigt eller rikt

Många européer reagerar på det faktum att få etiopier är medvetna om den extrema fattigdom som finns i denna stad, när det i själva verket handlar om något så enkelt som förhandsinformation. En norsk, svensk eller Bellman vet på förhand att Etiopien är ett fattigt land, så vad ser de? Fattigdom. En genomsnittsetiopier som pluggar på universitetet, jobbar på kontor eller driver ett företag vet att Etiopien är ett land som utvecklas, så vad ser de? Utveckling.

Många av mina arbetskamrater har vuxit upp med både skola och hem, och för dem var det först när de valde att arbeta med fattiga människor som de började röra sig i stadsdelar som de inte hade haft anledning att besöka tidigare. Till skillnad från turistgrupper som ofta söker upp just dessa, de allra fattigaste områdena, under sina dagar i Addis Abeba. Skulle man möta ett lite skitigt och dammigt barn i sommarsverige skulle slutsatsen naturligtvis vara att ungen har gått lös i sandlådan, men när det skitiga och dammiga barnet kommer gåendes på ett etiopisk stig är ungen så extremt fattig att det tåras i ögonen.

Visst finns det också andra faktorer, som att europén har en helt annan materiell standard att jämföra med, men ibland blir jag i ordets rätta bemärkelse chockad över hur någon, mitt bland husbyggen och välutbildade människor, bara kan se en sak; fattigdom.

Sabahar

Senaste månadens tema; upptäckten av etiopiska företag som gör ekologiska produkter på ett rättvist sätt. Idag gick promenaden till Sabahar, som väver allt möjligt av växtfärgade silkes- och bomullstrådar. Tyvärr har de ingen internetbutik, men om ni har vägarna förbi Addis eller Finland är detta dagens bästa tips!

”When buying Sabahar, you are proudly supporting Ethiopia.” Sagt och gjort!

Heja soleRebels!

Peppen finner inga gränser när man möter en kombination av etiopienproducerat och ekologiskt i en sko som man vet är gjord av någon som troligen är rätt nöjd med sin arbetssituation. SoleRebels finns både i Addis Abeba och på internet, och å så jättejättejättebra det är!

Det normala Afrika

Foto Klara Lahne

När illaluktande pengar, fallfärdiga minibussar och strömavbrott förlorat sin Afrikacharm, vet ni vad som kvarstår? Illaluktande pengar, fallfärdiga minibussar och strömavbrott. Sakta men säkert faller det romantiska skimret av och verkligheten visade sig vara rätt skitig under allt glitter.

Så plötsligt, mitt i allt det irriterande normala, kommer den, förvissningen om att jag är i Afrika. Tack vare en kvinna som pratade ett språk jag inte kan. Lo lo mambo jambo waka waka.

Och den känslan kommer jag krampaktigt hålla fast i ända tills den dag jag lärt mig alla åttinånting språk som talas i detta land.

Det kommer mera

Greater things are yet to come
Greater things are still to be done
In this city

Bästa värsta

Min nyförälskelse i Etiopien varade väldigt länge. Jag hittade inga fel eller brister, problem var bara potentiella lösningar och till och med avgaserna luktade gott. Första veckorna i denna stad umgicks jag med en massa fina vänner, men ingen av dem förstod vad jag gick igång på eftersom det rent objektivt bara fanns kyla och kommunikationsproblem.

Efter några år kom verkligheten ifatt – verkligheten att ingen stad är perfekt, ingen organisation är perfekt och ingen människa är perfekt (inte ens om hon eller han är född i Etiopien). Dagarna började bjuda på annat än bara pepp och frustrationen flyttade in i mitt tidigare så lätta sinnelag. Att kalla det en kris är väl att ta i, men världsbilden blev lite mer nyanserad och jag kunde höra mig själv ropa ut saker som MEN FINNS DET INGEN STRUKTUR!!???!!?!?!

Numera finns det inte bara roliga barn, det finns också ungar som är asstöriga eftersom de bara skriker efter en när man relativt nyvaken försöker ta sig till kontoret. Numera är inte varje bussresa en njutningsfull upplevelse utan snarare en avancerad övning i tålamod då det var femte meter finns en medpassagerare som vill hoppa av. Och jo, stundtals tar frustrationen över och jag glömmer bort hur golvad jag en gång var av denna stad. Då drömmer jag mig tillbaka till busstidtabeller, stillhet, Bregott och en svensktalande majoritet en liten stund, för att sen återgå till vardagen som måste få tillåtas vara lite mittemellan någon gång. Och även om Addis Abeba inte är något paradis är det minsann gott nog.

 

Det fina i kråksången

Under regnperiodens sista skälvande veckor är det lätt att få meteorologhybris – varje dag konstaterar jag att just denna måndag, tisdag eller onsdag är sista dagen av regn. Jag har fel ganska ofta, för än har det inte slutat regna. Och när jag går med mina tygskor i vattenpölar som inte längre kan kallas pölar utan mer utgör en hel stad är det lätt att solen i sinnet försvinner. Men då avbryts min inre klagosång av att jag inte längre är ensam under mitt paraply.

Jag ska bara till affären där borta, kan jag gå med dig? frågar killen som nu traskar tätt tätt bredvid mig, jag säger att det går bra och tänker att det här, det måste vara det som kallas det fina i kråksången.

Gott nytt 2005!

Etiopiskt nyårsfirande kan sammanfattas med fem ord: benådning, får, höna, gräs och oxe.

Benådning innebär att etiopiensvenskarna, exklusive undertecknad, får lämna fängelset de suttit inne i de senaste 14 månaderna. Grattis!

Majoriteten av Addis Abebas befolkning fokuserar dock på annat. Som att köpa får.

1: Välj får.

2: Få hem fåret.

Hönor finns det också gott om.

Vissa tar till olika knep för att highlighta sina hönor, och därmed få sälja lite mer. Att placera en höna på huvudet verkar vara en riktig hit.

Sen var det ju det här med gräs. Går att köpa lite varstans.

Om ni undrar varför man skulle få för sig att köpa ett knippe gräs är det givetvis för att skapa en härlig nyårskänsla på golvet. Tänk ”nytt år, nya möjligheter”.

Sist men inte minst kan man fira in det nya året genom att slakta en oxe för 10 000 birr. Förslagsvis kan man göra det precis där en viss etiopiensvensk (inte någon av dem i fängelset) går förbi tre gånger just under slaktningstimmarna så hon tvingas hoppa på stenar för att inte sätta foten i en blodflod eller trampa i en hög med tarmar. För att bespara er det magstarka men ändå bjuda lite på känslan illustrerades detta i en förlåtande suddig bild:

Till er alla sju år bort, GOTT NYTT ÅR!