Om kärlek utan känslor

Idag blir Esaias ett turistvisum gammal, jag har varit mamma i tre månader och jag älskar honom så oerhört mycket! De första veckorna var lite känslomässigt kluriga och jag kunde aldrig identifiera mig med föräldrar som vittnat om att deras nyfödda barn fick universum att stanna. Men för varje blöjbyte, varje full tvättmaskin, varje kväll med värkande armar, älskar jag honom mer och mer. Tjänandet kommer före känslan och det är väldigt befriande. Ingen förväntar sig att man måste ha pirr i magen för att ta upp den skrikande ungen ur vagnen – man gör det även om sömnen, instagram eller telefonsamtalet lockar mer.

Det hela påminner mig om åren med Debora-tjejerna. Jag, som sällan blivit emotionellt berörd av fattigdomen, fylldes istället av känslor ju mer jag jobbade. De blev viktiga för mig för att de gavs utrymme i mitt liv. I ett väldigt känslostyrt samhälle är det befriande att ibland göra något utan att det föregås av emotionella rus eller den andra partens gärningar. Esaias kan inte göra så mycket mer än att le, medan jag har genomgått graviditet, förlossning samt diverse krämpor för hans skull. Ojämlikt, ja. Men fantastiskt!

Om antikonsumism som beredskap

De senaste sju åren har jag jobbat medvetet på att inte konsumera mer än nödvändigt. Ibland för att jag inte behöver grejerna, ibland med tanke på miljön och ibland i solidaritet med dem som inte har råd att leva ett liv med konstant nya prylar. Och så sjukt nöjd jag är med det valet nu när jag inte längre behöver anstränga mig för att inte shoppa. Nu, när vi två precis har blivit tre och inkomsterna är rätt låga ur svenska mått mätt. Friheten att inte vilja köpa nytt gör den här perioden betydligt mer njutbar – en slags krisberedskap kom liksom på icke-köpet.