Tidigare i veckan hade WSG-HCE sitt årliga julfirande, vilket går ut på att samla cirka 1008 personer som inte har någonstans att bo och bjuda på lunch. (Till saken hör är att denna insats från början till slut är en barmhärtighetshandling, det är ingen som tänker att män och kvinnor kommer att lämna gatan bara för att de fått lite injera och sås. Poängen är alltså att visa omtanke under en högtid, inget annat.)
Mitt i den smått märkliga situationen som uppstår när en sorts problematik samlats på en och samma plats fanns ett inslag av ren genialitet, nämligen att tjejerna från Debora var där. För att vika, bära och servera injera.
Det är nämligen en sak att få undervisning om livet och en helt annan femma att leva det. Utmaningen är sällan teorin, utmaningen är praktiken. Så är det i alla fall för mig, varför skulle det vara annorlunda för någon vars liv inte blev exakt som hon tänkt och hoppats? Och därför är det obeskrivligt viktigt att komma ihåg det egentligen självklara, att bara för att man har vissa problem är man inte körd på alla områden. Att alltid behandla en individ som den som behöver hjälp – den passiva – är ju att skapa en passiv individ. Och tvärtom; att behandla en individ som den som kan göra något för andra – den aktiva – bidrar till att låta en aktiv individ växa fram.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 