Om att förlora kontrollen

Denna första decembervecka har varit helt extrem, inte när det kommer till snö eller tågförseningar men antalet planer som jag sett krackelera för att i form av småsmulor föras iväg av vinden har aldrig varit så många. Jag vaknar på morgonen och tänker ”Måndag. Gå till ambassaden, jobba och köpa varmvattenberedare” eller ”Tisdag. Plugga amarinja och baka cornflakeskakor”. Det är inga storslagna planer, jag tänker inte rädda världen eller så, bara ha lite vanlig vardag.

Men när jag sen går och lägger mig på kvällen inser jag ungefär varje gång att det jag planerat inte blev av – om jag ändå har tur och planen genomfördes blev det cirka aldrig på det sätt eller i den ordning jag tänkt på morgonen. Om det inte är en myndighetsbyggnad som fick för sig att flytta till en annan stadsdel flera minibussar bort är det regn som kommer mitt i december och tvingar mig att stå under ett plasttak i ungefär 40 minuter.

Det kanske låter som att jag vill sätta igång stora klagovisan över kollektivtrafik eller brist på struktur, men det är det sista jag vill. För jag är så väldigt tacksam över att mina planer blir om intet. Klart jag vill få som jag vill ibland, men det här livet är den bästa skolan jag någonsin gått i.

Det är nämligen inte jag som bestämmer. Att leva i illusionen att jag har allt – mitt hem, mina relationer, mitt jobb – under kontroll är ju att leva i en lögn. Även om jag vaknar på morgonen, planerar dagen och allt blir precis som jag vill är det ju knappast jag som håller hela världen i min hand. Planera tänker jag nog fortsätta med tills jag dör, eftersom det är rätt bra det med, men förhoppningsvis blir jag bättre på att inse att det inte är jag som avgör hur dagen, livet eller världen kommer att sluta. Förhoppningsvis lär jag mig ödmjukhet, att släppa kontrollen och ge planerna till honom som faktiskt är den enda som har koll på riktigt.

”Onsdag. Som du vill.”