Några svenskar som relativt nyss kommit till Etiopien reflekterade över hur många gånger två etiopier kan hälsa på varandra – Har du frid, är det frid? Jo, frid här och frid där, frid, frid, frid, osv – varpå jag helt enkelt försökte förklara att det är ju precis som i Sverige. Man hälsar en första gång, sen hälsar man igen och den andra gången man frågar hur den andre mår menar man det liksom på riktigt.
”Nej, Elin. Så gör man inte.”
I Etiopien är det helt lugnt. Jag vet att jag inte är härifrån, att amarinja inte är mitt modersmål och att den här kulturen är konstig, eller åtminstone annorlunda. Jag har koll på en del, men att jag fortfarande är nybörjare i sammanhanget kan jag lätt ta med en klackspark.
Annat är det i Sverige. Träffar jag en äldre person tvingas jag kväva alla ”hur mår ni?” och står halvt stum framför sextiplusmänniskan. Vet aldrig vilken klädsel som är lämplig när jag ska på gudstjänst, stranden, fest eller begravning och ännu mindre hur mycket fysisk kontakt som är okej vid ett första möte. Tydligen är det inte normalt att stå och hålla i en bekants överarm när man har den första konversationen på två år.
Förvirrad.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Elin, då är jag inte en normal svensk! Jag är snart 65, och jag lägger väldigt ofta handen på armen eller axeln på den person jag pratar med. Och när jag får slentrianfrågan: ”Hur mår du?”, eller ”Hur är det?” så svarar jag för det mesta inte ”Bra!” om jag inte menar det. Jag kan svara ”Tillräckligt bra!”, Ganska bra”, ”Skapligt”, ”Inte så bra just nu.”, o.s.v. Jag försöker nästan medvetet att få den som hälsar på mig att upptäcka att han/hon faktiskt frågade hur jag har det!
Elin, fortsätt frimodigt att vara ”osvensk” även när du är i Sverige! Vi har mycket att lära här av människor från andra kulturer!/ Karin Strand
Bra Karin, att du inte böjer dig för slentriansvaren. Tack för att du läser och kommenterar!