Min kära vän Hanna skrev för ett par dagar sen en kommentar som påminde om alla år före Etiopien. Gud har skött det bra sen den kvällen för ca 10 år sen, då vi sjönk ner på köksgolvet på Älvsbyns EFS och du berättade att du kände en missionskallelse. Det är alltid bra med kompisar, men kanske lite extra hjälpsamt när de kommer ihåg dagar man själv har glömt. Hannas kommentar väckte en hel drös tankar om hur Gud kan förbereda ett hjärta i flera år innan det äntligen blir praktik av det hela och en liten skräckblandad förtjusning över hur mycket som faktiskt kan hända när man vågar ta steget. Tänk om jag inte hade vågat. Tänk om jag ansåg mig för dålig, ung, oerfaren eller rädd. Tänk om jag aldrig hade åkt till Afrika den där första, andra eller femte gången.
När Addis Abeba-vardagen känns just hur vardaglig som helst är det fint att ha någon som påminner mig om förra decenniet, då jag bara anade och drömde. Som i sin tur påminner mig om att det är så sjukt värt att våga.
Tack Hanna för det.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Hejsan! Ikväll har jag varit till bönhuset och hört din mor & far berätta om besöket hos dig! Kul att se bilder och höra mer om Etiopien. Sen fick vi äta pepparsås…