OS och Etiopiens medaljsamling

Ännu ett olympiskt spel har nått sitt slut och medan London återgår till sitt vanliga jag diskuteras i Addis Abeba ”the federation”, Etiopiens svar på SOK som avgör vilka av alla 80 miljoner invånare som ska få representera landet i OS. De valde fel, menar man. Visserligen kan detta verka som en märklig analys, men när 31 av de 100 snabbaste maratonlöparna det senaste året varit etiopier är det lättare att förstå frustrationen. Det är löpning och endast löpning som gäller – en oerhörd toppbredd i kombination med regler som begränsar antalet etiopiska tävlanden till ynka tre.

Bra eller dåliga val, antalet medaljer blev i alla fall sju, med guld i 5000 meter, 10000 meter samt maraton. Men vad säger ni Etiopien, vore det inte fint med lite mer bredd till 2016? Konstsim kanske blir svårt, men om det nödvändigtvis är långdistans som gäller kan väl åtminstone gång vara något?

Där det händer

Exakt när det hände vet jag inte, men jag har gått från att vara totalt frågande inför det faktum att utbildning nämns i varje utvecklingsdiskussion till att numera bli alldeles salig i blicken när jag ser en skolbyggnad eller barn som i för stora skoluniformer traskar med bestämda steg mot ännu en dag av utbildning. Förut hade jag aldrig träffat någon som inte fått gå ens några år i grundskola, sedan jag flyttat till Etiopien händer det desto oftare. Och det är så tydligt vad som händer med flickan som hjälper grannarna med matlagningen istället för att lära sig att skriva och räkna. Hon växer inte riktigt som andra barn. Flickan som däremot får lära sig, hennes nyfikenhet blir större för varje dag och det verkar som att ingenting kan stoppa henne. En av de anställda på den lilla restaurangen flackar med blicken när hon inte kan räkna ut den totala summan av middagsgästernas injera och istället tvingas ropa på hjälp från köket. Fruktförsäljaren däremot, han meddelar utan problem priset, men tvekar heller inte att ta till miniräknaren när han inte kan hålla koll på vad all banan och avokado och ananas egentligen kostar. För det är inte kunskapen som är grejen, det är människan.

Huset!

Efter sisådär 19 månader i en resväska är jag fantastiskt tacksam och peppad just idag, då en viss husägare flyttat till Kanada och en viss fästman steg upp i ottan för att hinna bära alla grejer till huset vi ska hyra innan hela grannskapet vaknat och vill hjälpa till. Och eftersom jag fortfarande befinner mig i nordligaste nord firar vi detta med att kolla på lite bilder av vårt blivande hem till ljudet av etiopisk lovsång.

Vår rosa cementlåda till hus

Hyresvärden mäter bredden på vardagsrummet i vår afrikanska hydda.

En random granne med hacka och jag med väska. Han vinner nog.

Rädda världen, ett steg i taget

Här sitter jag och förklarar väldigt ingående för mina vänner hur man ser att en keps är en piratkopia. Det är nästan som att Micael Jackson smyger sig in i bakgrunden och nynnar på Heal the world.

For you and for me and the entire human race. Jomenvisst.

Livets kontraster

Begreppet Konstrasternas land handlar väldigt lite om geografiska indelningar men väldigt mycket om livet. Det är lätt att falla för frestelsen att ge Etiopien denna beteckning, när man plötsligt möts av lidande och glädje, rikedom och fattigdom på en och samma gång. Men varför skulle det inte vara lika sant för Sverige? Lidande och glädje, rikedom och fattigdom – livet har liksom en ganska begränsad palett att ta ifrån oavsett världsdel.

Än en gång tvingas jag inse att det mesta är sig likt, både här och där. Barn föds, vi gläds från djupet av våra hjärtan. Vänner dör, vi blir alldeles utpumpade av sorgen. Och några timmar söder om Addis Abeba finns en kvinna i övre medelåldern vars händer blivit riktigt grova efter ett arbetsliv ute på fältet utanför hyddan som är hennes hem, och när hon får chansen frågar hon sin brors son om det är något på gång med den där tjejen hon sett honom med. Bara för att hon vill veta, för att människan är sig lik.

Min senaste månad har rymt både dop och begravning och jag häpnar över livet självt. Och mitt i allt, Gud som räds varken lidandet, glädjen eller det självklara i att få höra om syskonbarns nyheter på kärleksfronten.

Vad han tar och vad han giver
Samme fader han dock bliver 
Och hans mål är blott det ena;
Barnets sanna väl allena

Tydligt

När Tariku åkte kom bloggandet tillbaka.

Jag gillar min blogg, men inte lika mycket som att hänga med peppen själv.

Olika sorters längtan

I mars 2010 såg jag en bild som hade samma poäng som detta foto från Nordéns blogg; en minibuss. Den dagen började jag gråta bara av att se ett bussgolv, för det var ju så väldigt mycket Addis över det och oj oj oj oj oj vad jag längtade till Etiopien.

Tiderna förändras och så även jag, vilket är skönt eftersom jag gärna slipper att brista ut i gråt varenda bussresa. Och det som förut var så otroligt Etiopienbetingat är numera en tråkig vardagsdetalj. Istället går fokus allt mer till relationer, nära och kära som förgyller livet bra mycket mer än diverse fordon. Teared up moment 2012 ser snarare ut såhär:

Så väldigt bra

Vad kan berika ett OS om inte lite amarinja? För när fyran på 10 000 meter heter Du är guld får tävlingsresultatet en lätt ironisk dimension som tack och lov vägs upp av vinnarens förnamn:

Du är bra.

Jahaja

Nu förstår jag äntligen det eviga springandet mellan etiopiska myndighetskontor; det vi i Sverige gör med telefonen gör man i Etiopien med benen. ”Du ska få prata med din handläggare, jag kopplar dig till hennes telefon” eller ”det är en ny handläggare nu, jag ska koppla dig dit” eller ”du måste prata med en annan avdelning, jag kopplar dig tillbaka till växeln” blir i Addis Abebas byråkratiska djungel; ”du borde prata med någon annan, några kilometer bort.”

Så vad gör man? Man låter sig kopplas vidare, eller sätter sig snällt i bussen som tar en till en annan stadsdel.