Dan före dan

Kvällen är sen och vår stadsdel är inbäddad i ett moln av rök, matos från alla de hushåll som febrilt förbereder för dagen som snart börjar; en måndag som enligt den etiopiska kalendern är juldagen. Från berget närmast oss hörs bönerna som kommer fortsätta hela natten, böner till honom vars födelse vi firar. Tariku äter en knäckebrödsmacka med kaviar och jag konstaterar att det är rätt fint att leva i denna stundtals kaotiska smältdegel av kulturer, tideräkningar och mattraditioner.

Imorgon väntar ätarmaraton och den sortens julfirande som är lite mer anpassad till denna miljö; kyckling istället för sill, popcorn istället för choklad. Men redan nu, denna rökiga julafton, vill jag önska er en god etiopisk jul!

Sophantering 2.0

När det inte finns ett system får man hitta på ett eget. Som med sopor till exempel; när det inte finns någon sopbil som kommer varannan vecka stannar liksom soporna kvar. De rör inte på sig självmant. Så vad gör man? Jo, man kan till exempel prata med en man (hej hej) som pratar med sin syster (hej hej) och sin mamma (hej hej), som i sin tur går in i en gränd och plockar fram en äldre kvinna av arbetande sort (hej hej). Och visst är hon en renhållare! En timme senare knackar kvinnan på porten för att senare kånka iväg några kilo injerarester, avokadoskal och tepåsar till ännu okänd plats.

Hur våra sopor därefter avlägsnas därifrån är även det oklart. Vi får väl hitta på något.

Nära närmare närmast

En fin grej här är att allt kommer så mycket närmare. Typ att man kan vakna av att grannens barn skrattar och ropar mamma till en kvinna som säger att hon inte alls är hans mamma.

Trångboddhet i en överbefolkad stad i kombination med total frånvaro av ljudisolering, vilka fantastiska resultat det kan ge.

Hejsan grannar

Det är inte bara premiärministerns bortgång som bidrar till känslan av att en ny tid har börjat, för mycket är nytt, bättre. Jag bor i mitt alldeles egna hus, med egna gardiner och egna grannar. Och det där med grannar är något speciellt, i alla fall när jag snart ska bo ihop med Tariku. Varför inte gå runt och säga hej till folk? Sagt och gjort och hips vips sitter vi hemma hos en gammal och något glömsk kvinna vars son gick i samma klass som Tarre, pratar om allt och ingenting och kämpar för att besöker inte ska utmynna i en evighetslång kaffeceremoni. Jag börjar ana ett oslagbart sätt att komma in i detta samhälle, och det knepet är en översocial fästman.