En av de allra största fördelarna med att lära sig lite amarinja är möjligheten att stanna upp inför ledsna ögon och fråga vad som döljer sig bakom ”One birr, bread, I’m hungry”. Ofta är det väldigt mycket. Barnen berättar om sina familjer, var de sover på natten, om de går i skola eller inte. Varför de säljer tuggummin, eller varför de hänger i centrala stan klockan 22 på kvällen istället för att vara hemma (om de har ett hem vill säga). Och efter en liten tid har man fått sig några nya kompisar. Som den ständigt spexiga lillkillen som har ett lurigt leende oavsett när man möter honom, eller hans tuggummisäljande kollega som heter Den rike. Eller brorsorna som på frågan om var de kommer ifrån svarar ”22 birr bort”.
Jag ger dem aldrig bröd, men av någon anledning fortsätter de att prata med mig även nästa gång jag kommer förbi.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
jag drömde om dig inatt, att du var hemma igen och berättade hur allt var fucked up i etiopien o att du aldrig ska åka dit igen. visst är en del galet men aldrig åka dit igen elin?!?!