Hemma

Det fula livet är fortfarande fullt av fagra.

Två gånger har jag besökt henne, nittonåringen som bor med sitt spädbarn på gatan. Första gången var vi tvungna att väcka henne där hon sov på trottoaren utanför kyrkans staket. Hon svarade kort på frågorna om hur hon hamnat där, om hon kunde läsa och skriva (nej). Fick höra att någon gett henne 20 kronor för mat, och ett par svenskar från en besökande grupp gav henne lite frukt.

Nästa gång, några dagar senare, kom jag tillbaka med en ny svensk kvinna men med samma etiopier. Nu var den ledsna uppsynen utbytt mot ett leende och alla frågor fick långa svar. Bakom henne fanns fortfarande kyrkgrinden, men bakom den fanns två vakter som tycktes tävla i glädje. Vi fick det förklarat för oss att de ser till att kvinnan med barnet inte råkar alltför illa ut av de killar som bor på samma trottoar. Och den senaste veckan har vakterna fått en ny arbetsuppgift; att vakta en nystartad affärsverksamhet. De 20 kronorna hade inte bara använts till mat som kanske var tanken, utan investerats i en papplåda med tillhörande toalettpapper, godis, cigaretter och annat som kan säljas av en liten familj på gatan.

Hopp och förtvivlan, som vanligt. Förtvivlan över sämsta möjliga förutsättningar för ett vackert barn, hopp när man med egna ögon får se initiativtagande, gemenskap, samarbete och kärlek.

Och sen visste jag inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta när jag såg att den orangea plastpåsen som svenskarna lämnat frukt i fanns kvar och låg under det sovande barnet. Hemmakväll stod det på den, och ordet fick plötsligt en ny innebörd.