Frågorna

Vad säger man till en före detta prostituerad? Vilka jobbråd behöver en ung tjej vars enda arbetslivserfarenhet är så fruktansvärt obehaglig att man bara vill radera den ur hennes medvetande? Hur kan man möta hennes förvirrade, desperata, tårfyllda blick? Varför kommer manliga europeer och köper etiopiska flickor för småpengar, med argumentet att det är för komplicerat att gifta sig med dem?

Hur kan världen vara så otroligt skruvad?

Han lovade den godaste chokladen

09:00 imponerade jag på Henok genom att komma exakt på utsatt tid till Freedom House, där jag gräver guldinformation till min uppsats. Studentens dubbelhet; att vilja veta mer om problemen samtidigt som problemen aldrig borde finnas. Pojkarna, tonåringarna som kom till Addis som barn, skruvade lite på sig när de skulle berätta om hur deras farbror eller granne utlovade utbildning eller en massa pengar. Hur föräldrarna delade glädjen över sonens kommande utbildning och karriär. När de förklarade hur det sen kom att bli var blicken fäst vid trägolvet. Jobb från tidig morgon till sen kväll, ett mål mat per dag, ständig huvudvärk, misshandel, ingen kontakt med föräldrarna. De flesta tjänade 5 birr per vecka, en tjänade så mycket som 15 (ca 6 kr), och lönen gick till te eller mat som var lite bättre än den som erbjöds av arbetsgivaren.

Och när vi sitter där och pratar om de löften som aldrig infriats, hur den tänkta himlen blev ett helvete, faller mina ögon på t-shirten pojken framför mig har på sig:

Life is like a box of chocolates – you never know what you will get.

Namnet del 3

I typ en vecka har jag skrattat åt ett visst namn Josse fick av en kille. Men tji fick jag, för fem minuter sen mötte även jag det uppenbarligen oundvikliga:

Paula, good morning!

Gudars skymning

Följ med mig till min släkt, sa Daniel. Javisst, sa jag. Två timmar till Ambo (Etiopiens svar på Ramlösa antar jag), ännu en buss till hålan/den lantliga idyllen Gudar, därifrån en halvtimmes promenad uppåt bergen. Där kan man mata loppor utan större ansträngning förrän efteråt, äta injera tills man blir mätt och då få ungefär två portioner till på sin tallrik, inspektera vapen och bestiga berg i flipflop. Och se när solen går ner såklart.

Förlovning

Överraskningar råder det ingen brist på; en dag kan man komma hem och märka att det är en ny förmåga i den annars ganska likadana samlingen människor. Hälsa på henne, hon är ny, säger Tariku. It’s good to give hug. Jag är inte den som bangar, men det är klart att en kram alltid är för lite när den fina kvinnan visar sig vara Alex nyblivna fästmö. Hurra! Låt oss fira med vattenmelon.

Ett annat slags liv

Hon, den nu sjuttonåriga flickan, föddes i Chencha och när hon var tre lämnade pappan familjen varpå mamman tog med sig barnen till Addis Abeba. Där blev livet lite svårare än tänkt och de flesta syskonen flyttade till släktingar. Snart kom den försvunna pappan också till huvudstaden – och problemen med honom. Mamman blev konstant misshandlad och såsmåningom gravid. När det var dags att föda dog hon av skadorna från misshandeln.

Flickan var nu sju år och bodde med sin far tills hon fyllt åtta och grannarna som inte kunnat undgå den minst sag dysfunktionella relationen tog henne från pappan till hans bror, flickans farbror. Utvecklingen var fortsatt negativ, då hon tvingades jobba från soluppgång till midnatt med allt från matlagning till vävning (det sistnämnda slapp hon dock på söndagar). Till sist blev hon utslängd ur hemmet då hon ansågs vara gammal nog att gifta sig.

I ett samhälle där det mesta vilar på familjestrukturen blir problemen obarmhärtigt stora för dem vars familj gång på gång rasar samman.

Men ljuset lyser i mörkret; tidigare var det i form av några vänner som betalade hennes skolgång och nu lyser det genom några helt vanliga etiopier som i form av en organisation välkomnat henne till frisörskola och ett tak över huvudet.

Där mörkret är som mörkast märks ljuset som tydligast.

Hemma

Det fula livet är fortfarande fullt av fagra.

Två gånger har jag besökt henne, nittonåringen som bor med sitt spädbarn på gatan. Första gången var vi tvungna att väcka henne där hon sov på trottoaren utanför kyrkans staket. Hon svarade kort på frågorna om hur hon hamnat där, om hon kunde läsa och skriva (nej). Fick höra att någon gett henne 20 kronor för mat, och ett par svenskar från en besökande grupp gav henne lite frukt.

Nästa gång, några dagar senare, kom jag tillbaka med en ny svensk kvinna men med samma etiopier. Nu var den ledsna uppsynen utbytt mot ett leende och alla frågor fick långa svar. Bakom henne fanns fortfarande kyrkgrinden, men bakom den fanns två vakter som tycktes tävla i glädje. Vi fick det förklarat för oss att de ser till att kvinnan med barnet inte råkar alltför illa ut av de killar som bor på samma trottoar. Och den senaste veckan har vakterna fått en ny arbetsuppgift; att vakta en nystartad affärsverksamhet. De 20 kronorna hade inte bara använts till mat som kanske var tanken, utan investerats i en papplåda med tillhörande toalettpapper, godis, cigaretter och annat som kan säljas av en liten familj på gatan.

Hopp och förtvivlan, som vanligt. Förtvivlan över sämsta möjliga förutsättningar för ett vackert barn, hopp när man med egna ögon får se initiativtagande, gemenskap, samarbete och kärlek.

Och sen visste jag inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta när jag såg att den orangea plastpåsen som svenskarna lämnat frukt i fanns kvar och låg under det sovande barnet. Hemmakväll stod det på den, och ordet fick plötsligt en ny innebörd.

Namnet

Vad heter du? frågar de. Svaret blir alltid en sanning med modifikation, för Elin har jag inte hetat sen februari.

Det var en gång en kurs i Uganda, och det var där det hela började när en viss etiopier trodde att mitt förnamn är Illen. Och sen startade en våg av namnförbistring som aldrig går att stoppa. ”I will never forget your name, Illen” försäkrar han mig och rättar andra som minsann totalt har missförstått allt och kallar mig för Helen. ”Illen heter hon ju!” En annan på organisationen gjorde analysen att alla svenska namn är nästan likadana. Emma, Emelie, Erika, Illen. Och allt kulminerade på mitt fina tack för att du var med i Chencha-certifikat där det stod med amarinja-fideler: ILEN.

Men så blir jag optimistisk och tänker att om Etiopien kan hålla sig okoloniserat borde etiopierna visst kunna uttala mitt namn. Jag heter Elin, säger jag och senare under kvällen säger min kompis Yonathan:

”I really like you name. Alien.”

Dränering

I Chencha intervjuade jag Getnet, en av WSG:s arbetare som jobbar med att förebygga rekryteringen av barn från området. Den inspelade intervjun, full av kråkor, glada etiopier och förvirrade svenskar i bakgrunden, har jag nu transkriberat klart och slås än en gång av den dubbla känslan: något måste göras – någon gör det. Nu kretsar tankarna mest kring Chenchaperspektivet, hur denna trafficking inte bara påverkar barnen utan också samhället i stort. Chencha berövas strålande, vackra, intelligenta barn, barn som kan göra stor skillnad både idag och i framtiden.

Eller, med Getnets ord:

If the young migrate from here there is no change in the community.