Under alla mina år som singel tänkte jag ibland på vilken man som skulle vara bra nog för mig. Vem som skulle lyckas uppnå alla kriterier var frågan som jag aldrig uttalade men ändå låg och guppade någonstans i mitt undermedvetna. Aldrig vände jag på frågan, de gånger jag funderade på om jag kunde vara en bra livskamrat var så gott jag minns väldigt få. Obehagligt självcentrerat, då jag inte kom på tanken att jag själv har svagheter eller åtminstone egenskaper som påverkar en annan, en relation, positivt eller negativt. Men också rätt onödigt när jag ser det härifrån andra sidan äktenskapsgränsen – Tariku är ju inte lista på egenskaper, han är ju en person. En väldigt fin sådan, så fin att jag ibland framstår som otåligheten och ilskan själv och singel-Elin får en retroaktiv käftsmäll.
-
Följ
Följer
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
En person – en människa har ju (i de allra flesta fall) både fina och obehagliga sidor. Det obehagliga med att leva med någon annan är att de senare blir väldigt uppenbara ibland.
Man får vara, eller åtminstone så är man helt enkelt ilsken, otålig, avmätt, ointresserad, irriterad, stjälpande istället för hjälpande, and the list goes on and on! Glöm inte det – även om Tariku kanske framstår som ängeln själv så har han säkert sina svagheter han också ;-). Såna är vi helt enkelt, ingen idé att försöka ha nåt slags ideal vare sig åt ena eller andra hållet (sig själv eller den andre). Även om man naturligtvis inte eftersträvar det obehagliga, såklart.
Fortsätt att vara DU, det enda som egentligen är rimligt och dessutom Guds tanke med det hela.
Numera väntar jag på förlossning och har INGENTING annat att göra än att kommentera på din blogg. Typ. Sorry?
Haha, personligen tycker jag det är en av de bättre barnväntaraktiviteterna. Håller helt med dig, grejen är ju att jag har en tendens att fokusera på andras svagheter mer än mina egna, blir lite osmakligt.
Hanna, jag tänker så sjukt mycket på er nu såhär i slutet. Heja heja heja!