Relationer

Idag blir Esaias ett turistvisum gammal, jag har varit mamma i tre månader och jag älskar honom så oerhört mycket! De första veckorna var lite känslomässigt kluriga och jag kunde aldrig identifiera mig med föräldrar som vittnat om att deras nyfödda barn fick universum att stanna. Men för varje blöjbyte, varje full tvättmaskin, varje kväll med värkande armar, älskar jag honom mer och mer. Tjänandet kommer före känslan och det är väldigt befriande. Ingen förväntar sig att man måste ha pirr i magen för att ta upp den skrikande ungen ur vagnen – man gör det även om sömnen, instagram eller telefonsamtalet lockar mer.

Det hela påminner mig om åren med Debora-tjejerna. Jag, som sällan blivit emotionellt berörd av fattigdomen, fylldes istället av känslor ju mer jag jobbade. De blev viktiga för mig för att de gavs utrymme i mitt liv. I ett väldigt känslostyrt samhälle är det befriande att ibland göra något utan att det föregås av emotionella rus eller den andra partens gärningar. Esaias kan inte göra så mycket mer än att le, medan jag har genomgått graviditet, förlossning samt diverse krämpor för hans skull. Ojämlikt, ja. Men fantastiskt!

Relationer, familj och äktenskap har jag länge betraktat som något instängt och tråkigt, det som händer innanför husväggarna och i värsta fall får drivna kvinnor och män – framförallt kvinnor – att passiviseras kring ett fredagsmys som varar i femtio år, tills barnen flyttat ut och man kan börja bry sig om omvärlden – det som verkligen spelar roll – igen. En kompis sa åt mig att om jag funderar på att bo kvar här i Etiopien och jobba med människor kanske det vore bra att hitta en man att leva med? Nä fy tusan, jag klarar mig bättre själv, tänkte jag, medan jag log artigt mot min välmenande vän.

Sen hände någonting. Vad och när förblir oklart, men plötsligt började jag se ett mönster. Alla tjejer som jag pratar med på jobbet börjar sin livshistoria med att berätta om sin familj, vad som gick fel där. Jag fick nåden att lära känna gifta par som inte tryckte ner varandra djupare ner i soffan, utan pushade varandra att gå ut ur sitt hus och tjäna andra på ett sundare sätt än tidigare. Dessa briljanta kvinnor på kontoret som verkar få mer kärlek för andra barn efter att de fått barn själva, vad beror det på? Och kanske kan två bekämpa osund individualism bättre än en?

Att upptäcka det var egentligen lika stort som att upptäcka vem jag ska leva med, för om jag inte insett att tvåsamheten kan ge mig, oss, vackrare syften, mer ork och bättre motståndskraft hade jag nog aldrig tagit det steget.