Bröllopsambivalensen

foto Malina Abrahamsson

Två veckor har gått sen vår andra bröllopsfest, den i Blåsmark med palt istället för injera – och betydligt fler barn. Samtidigt som det var helt underbart och fantastiskt att än en gång få hänga med vänner och familj en hel dag är jag fortfarande kluven till det här med bröllop. All energi och alla pengar som läggs på fester som för det mesta bara varar några timmar, som gör att fokus hamnar mer på bröllopsdagen än det som faktiskt händer efteråt; äktenskapet. Viktigare hur ringen ska se ut än hur man ska få den att sitta kvar, och så vidare. Men ändå kan jag inte låta bli att peppa ögonen ur mig för de vänner som väljer att gifta sig och fira detta med oss runtomkring, så att vi får hurra dem in i livslång trohet.

Visst är det konstigt att investera så mycket tankeverksamhet i en enda fest, lika konstigt som det är att låta bli. I en massa tider och kulturer har äktenskapets början setts som något att fira, frågan är väl mer hur vi ska göra det (och kanske inse att det funkar rätt bra utan en vit limousine, om man är lagd åt det etiopiska hållet) utan att bli skogstokiga eller skuldbelagda på köpet.

Det senaste året har varit fullt av dagar då livet inte alls varit särskilt likt en bröllopsfest, men då har jag kunnat se på bröllopsbilderna i vardagsrummet – inte de bilder som föreställde Tariku och mig, men bilderna av de vänner som kom för att fira. Minnas en eftermiddag på ett busstak och minnas att de faktiskt hejar på oss. Det slår både drömklänning, perfekt frisyr och rätt musik.

Foto Malin Hansson

En tanke på “Bröllopsambivalensen

  1. Ja, visst blir man ambivalent! Visst är det ett förbund värt att fira – och samtidigt avskräcker man kanske något potentiellt bröllopspar om det blir FÖR maffigt alltihop. (Eller också inte, folk har väl något vett själva?). Det är hur som helst kul både att läsa om ert härliga – dubbla – firande OCH om par som helt sonika knallar iväg till prästen med två bröllopsvittnen och blir – lika – gifta de också.

    Huvudsaken tycker jag är att det alls blir av – om man nu faktiskt har bestämt sej för varandra bör det manifesteras både inför Gud och människor. Vi är inte bara sammanboende, vi är nu man och hustru. Det handlar inte bara om sjätte utan också om åttonde budet (om man nu tycker att man på något sätt redan är gift fast man inte offentligt deklarerar detta).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s