Det är snudd på omöjligt att uttrycka lättnaden över att detta års sverigesommar är så pass välförberedd. Att vi skulle komma till Sverige – och därmed, att allt skulle lukta annorlunda etc – tänkte jag på konstant i några månader och därför har den första månaden här varit som att dansa på sommarängar, minus brännässlor. Peppat och smärtfritt alltså. Men en detalj måste jag ha glömt i mina mentala förberedelser, nämligen att jag inte kan träffa mina vänner i Etiopien när jag bor i Sverige. Enkel ekvation kan man tycka, men nu är det som om ängsdansen har avbrutits av en fågelskit från ovan. Mina älskade vänner som jag träffar varje dag, vännerna jag jobbar med och pratar med är helt plötsligt på andra sidan Medelhavet.
Omformationen påbörjas. Vi mailar och jag tänker på den dag jag kommer tillbaka. Och sen fortsätter jag dansa med fågelskit i håret eller nåt i den stilen.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Helt underbart konstaterande. ”…dansa med fågelskit i håret eller nåt i den stilen”. Jag gillar verkligen den metaforen. Att utan vännerna känns livet – hur vackert det än kan tyckas utifrån – som om man fick fågelskit i håret.