Tack!

Det är måndag, en vacker kvinna lagar mat i mitt kök och grannen visslar glatt medan solen skiner. Det är första dagen på tre veckor som jag inte har en vän, kusin eller mamma i gästhuset uppe vid storvägen. Det hade mycket väl kunnat kännas tomt, men jag är bara innerligt tacksam. För det blev ju så bra, så viktigt. Timingen kunde inte ha varit bättre, det fanns många anledningar till varför jag behövde mina käraste just dessa veckor.

Nu kommer vardagen snart tillbaka och jag får leva livet omringad av era sångröster, pärlplattor, böner, målningar och fotoalbum. Tack för att ni kom, tack för att ni stannar kvar.

Yes I do

Det är en stor nåd att dagar man längtat efter så länge faktiskt kommer till slut och den 6 oktober 2012 blev så mycket mer än jag vågat hoppas på. Som om det inte vore nog med att jag fick bli fru till Tariku överöstes vi av kärlek från alla tänkbara håll. Glädjen hade ingen gräns och även om många sagt att dagen skulle komma att flyga förbi gick tiden inte alls fort, fastän vi hade roligt. Ett maraton i pepp och tacksamhet som egentligen inte har tagit slut än.

Dagarna, livet

För två veckor sen satt jag med en vän på ett café och sa att nu är livet allt bra intensivt, undrar hur det ska gå ihop.

Sen ökades intensiteten med några hundra procent. Livet tog tag i mig och påminde mig om att det aldrig går ihop.

För det är ju inget pussel, det är ett liv.

16 av mina favoritmänniskor är i Addis, i morgon bitti kommer 14 till. Det har slutat regna. Det är trafikstockning överallt. Vi skrattar och gråter och jag njuter av att se Etiopien genom andras ögon. Dagarna går alldeles för fort men är samtidigt evighetslånga, vi springer och fixar grejer och pratar politik. Allt betalas kontant, alltid. Några blir sjuka, de flesta blir friska. En kille går förbi mig och frågar om jag vill köpa refillkort till mobilen, jag säger nej och den unge mannen vänder sig till honom som blir min man i övermorgon och säger att han egentligen inte är en sån som jobbar med sånt här. Jag kommer på att jag bara har 11 cent på mobilen, han kommer tillbaka efter några minuter och jag frågar om han har ett refillkort för 100 birr. Solen bränner i våra hårbottnar. Det finns en svärta som gör att det vackra blir ännu vackrare, vi ber och jag stannar uppe så underbart länge fastän trafiken väckt mig klockan sju hela veckan.

Min blick stannar upp ibland, på en bank, i bussen, i sängen innan jag ska sova. Förundras över hur ännu en dag passerade utan att gå ihop. Men att den kunde bli så bra, ändå.

We will be better than I was

Loppbetten kliar och från köket droppar kranen som aldrig vill hålla tätt. Den senaste veckan har livets kontraster blivit tydligare än någonsin förr och jag har fått lära mig att få saker blir som man tänkt sig. I hjärtat finns den ändock där, friden som gjort sig hemmastadd de senaste månaderna, friden över att det blev som det blev och blir som det blir. Snart är jag Tarikus fru och jag är glad för så mycket. Att jag var singel i 23 fantastiska år, att Tariku och jag var vänner i fem, att jag tog beslutet om Jesus och flyttade till Addis Abeba innan jag började hålla hans hand på ett annat sätt än på det där vanliga etiopiska viset. Tariku för mig närmre det jag drömmer om och längtar efter och kanske var det därför det gick så snabbt att bestämma sig för honom. På sätt och vis hade jag ju redan bestämt mig för vad jag vill att mitt liv ska innehålla, han likaså, och det blev det precis så som klyschan säger; våra vägar korsades. Nu fortsätter vi tillsammans och jag tror det blir så mycket bättre än om jag fortsatt på egen hand.

Maria och Joakim

Den 1 september 2011 landade vi i Etiopien tillsammans, Maria och jag, och inte visste vi hur många promenader, samtal och böner vi hade framför oss då. Ett år senare går rackarn och gifter sig, och precis som det känns assurt att inte kunna vara med på dagen med garanterat flest skratt är detta purfärska äktenskap något som gör mig så vansinnigt glad i hjärtat. Grattis Maria och Joakim!!!

Torsdagsgäster

Det är fint med gäster. Vissa sitter i ens soffa och analyserar ingående hur detta lands kultur påverkar alla andra aspekter i samhället, andra går omkring och halvskriker ”Det här är verkligen en utlännings hus! Det luktar till och med utlänning! Och vilken snabb vattenkokare du har!”.

Sen finns det vissa som petar en i håret med pinnar och förvandlar ens kofta till en kungamantel (att den tanken aldrig har slagit mig), men då är de ju också i en klass för sig.