Om skatt, bistånd och ägande

Det är allmänt känt att nyhetsvärdet växer när det geografiska avståndet krymper och kanske fungerar det på samma sätt med pengar.

Pengar som är nära får ett större värde. I det svenska välfärdssamhället är det rätt enkelt att förstå karusellen; de som jobbar betalar skatt och skattepengarna finansierar min skollunch/cancerbehandling/väg. Att vara en del av skattesystemet skapar en känsla av delägande, så att man till och med på svenska ambassaden i Addis Abeba kan höra ”men jag betalar ju skatt” som en del i en argumentation.

Pengar som är långt bort minskar i värde. I det etiopiska biståndssamhället är det väldigt komplicerat att hänga med i svängarna mellan givare och mottagare. Från givarsidan är det ett evigt prat om vart pengarna går (och om de kommer fram), men ingen verkar särskilt intresserad av att informera mottagarna om var pengarna faktiskt kommer ifrån. Resultatet blir alltför ofta en skev världsbild där pengarna från väst ser ut att komma från en källa utan botten. Delägande finns inte på kartan och ansvarskänslan undermineras, särskilt då merparten av biståndsorganisationernas inkomster kommer utifrån. Och vad kan föräldrarna till skolbarnen på den biståndsfinansierade skolan säga när de vill uttrycka sina åsikter om undervisningen?

Jag tror väldigt mycket på skattesystemet. Jag tror mindre på biståndssystemet. Länge har dessa två ståndpunkter gjort mig mycket förvirrad; varför ska inte en etiopisk flicka få gratis skolgång när jag fått det? En etiopisk flicka kan gärna få gratis skolgång, men det vore så fantastiskt fint om hon med den fick med sig ett oberoende, en vilja att göra rätt för sig, snarare än en halväcklig eftersmak av att västvärldens pengar kan lösa alla hennes problem.

Där det händer

Exakt när det hände vet jag inte, men jag har gått från att vara totalt frågande inför det faktum att utbildning nämns i varje utvecklingsdiskussion till att numera bli alldeles salig i blicken när jag ser en skolbyggnad eller barn som i för stora skoluniformer traskar med bestämda steg mot ännu en dag av utbildning. Förut hade jag aldrig träffat någon som inte fått gå ens några år i grundskola, sedan jag flyttat till Etiopien händer det desto oftare. Och det är så tydligt vad som händer med flickan som hjälper grannarna med matlagningen istället för att lära sig att skriva och räkna. Hon växer inte riktigt som andra barn. Flickan som däremot får lära sig, hennes nyfikenhet blir större för varje dag och det verkar som att ingenting kan stoppa henne. En av de anställda på den lilla restaurangen flackar med blicken när hon inte kan räkna ut den totala summan av middagsgästernas injera och istället tvingas ropa på hjälp från köket. Fruktförsäljaren däremot, han meddelar utan problem priset, men tvekar heller inte att ta till miniräknaren när han inte kan hålla koll på vad all banan och avokado och ananas egentligen kostar. För det är inte kunskapen som är grejen, det är människan.