Trumfkortet

Jag är invandrare och det kan jag aldrig dölja. Ständiga påminnelser om att jag inte ser ut – är – som alla andra, ständiga påminnelser om att jag inte är en av dem.

Jag är alltid mer vit än jag är kvinna, mer vit än jag är volontär, mer vit än Shiromedabo. Utbildning, ekonomisk status eller kön spelar egentligen ingen roll alls när min etnicitet alltid gör sig påmind och tillåter mig att klättra på statusstegen, när min hudfärg gör mig välutbildad, rik och lite mer manlig än etiopiska kvinnor. Som Soran Ismail så briljant uttryckte det i sitt sommarprat i P1: min etnicitet trumfar alla andra kort.

De dagar det är som mest irriterande att få gå före i busskön (för att jag är vit) eller bara få lite extra mycket uppmärksamhet där jag går till jobbet slår det mig att jag så gott som aldrig blivit diskriminerad i negativ bemärkelse. Diskriminering är i sig självt negativt, det betonar skillnader istället för de många likheterna och markerar någon som Annorlunda. Men ändå. När jag får gå in på vilket fint hotell jag vill (för att jag är vit) tänker jag på vilken enorm påfrestning det måste vara om diskrimineringen – trumfkortet etnicitet – innebär att ens jobbansökan gallras bort, att ditt pass efterfrågas på tunnelbanan eller att du helt enkelt betraktas som lite sämre än resten. För diskriminering är inte roligt alls ens när du betraktas som lite bättre än resten (om du är vit).

Om Gurage, Norrbotten och etnisk tillhörighet

Nämen du vet han är ju Gurage.

eller

Min man är från Tigray.

eller

De gifte sig fastän han är Dorze. 

Rent teoretiskt förstår jag det, att det i detta land är viktigt att veta vilken folkgrupp man tillhör och jag börjar få rätt bra koll på vilken grupp som anses vara bra på att jobba och vilka som verkar bli politiker redan på BB. Längre än så kommer jag inte. Jag kommer aldrig att ha haft en uppväxt där jag, bara för att jag hade en mamma från Ångermanland aldrig riktigt kom in i det där norrbottniska sättet att prata, dansa, gifta sig, starta företag, äta och så. Jag vet inte hur det är att gå omkring på Stockholms gator och alla ser att jag är från norra Sverige bara för att jag har håret på ett visst sätt eller klär mig annorlunda.

Etiopien som nation har funnits med rätt länge i jämförelse med ungefär alla andra länder på kontinenten, men etnisk tillhörighet blir inte mindre viktigt för det. Givetvis finns det stora skillnader, vissa håller sig bara till sin egen grupp oavsett om det är bröllop eller affärer det handlar om, medan andra föredrar att presentera sig som enbart ”etiopier” (inte sällan för att de själva är en blandning av både öst och väst). Men fortfarande är etniciteten ständigt närvarande, en självklar del av världsbilden och vardagssnacket – och en utmaning för den där vita tjejen som aldrig riktigt kommer att fatta.