Den teoretiska medvetenheten om klimatförändringarna är mindre här än i väst, men ändå har jag aldrig stött på någon som betvivlar det faktum att klimatet ser annorlunda ut idag än för några decennier sedan. När jag var liten kom minsann regnet, brukar det heta, och vissa är bekymrade över landets stora avskogning.
För det är här priset betalas. Medan vissa delar av världen för femte året i rad funderar kring huruvida ekologiskt egentligen är det bästa står andra människor och suckar mot himlen som fortfarande är så irriterande blå. När regnen inte kommer betyder det mindre eller ingen mat på tallriken för familjen, och plånboken ekar tom då den enda inkomstkällan är den teff man brukar sälja på marknaden några kilometer bort. Ingen prostituerad på Addis Abebas gator skyller sin situation på klimatförändringarna, men för mig är det svårt att inte göra den kopplingen då så många berättelser börjar med livet på landet som blev svårare och svårare – till slut var hon tvungen att lämna familjehemmet och söka lyckan, pengarna, maten i huvudstaden.
Varje år pumpas miljarder biståndskronor in i Etiopien. Frågan är om vi inte skulle göra mer nytta, eller åsamka mindre skada, genom att se över våra levnadsmönsters relation till skapelsen.
Så vad kan vi då göra? Förslagsvis minska på de två stora utsläppsposterna genom att flyga mindre och äta mindre kött. Att ta tåget eller andra färdmedel när man gör enorm skillnad, likaså att helt eller delvis ställa om till en vegetarisk kost. På så sätt behöver priset – som betalas av någon bonde väntandes på regnet och hans barn väntandes på maten – inte bli så högt.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 